Ayla och Lizylotte bryter familjemönstret
Lizylotte och Ayla är både mor och dotter samt kollegor på KRIS och Unga KRIS Norrköping med dess boendeverksamhet. De har båda tagit sig ur kriminalitet och tillfrisknar från missbruk. Vi hör även från Sam Dagholm som fått hjälp av KRIS Norrköping.
På KRIS Norrköping jobbar Lizylotte Hréhorczuk, motivatör och verksamhetsansvarig och Ayla Berggren, motivatör och boendeansvarig. De är mor och dotter och delar på ett arv av att båda ha fötts in i kriminalitet och missbruk. Det de också har gemensamt är att KRIS funnits med dem under resans gång.
– Jag är ju en KRISare, säger Lizylotte. Jag har varit här till och från sen 2005 och har alltid haft kontakt med KRISare och NA-medlemmar, Ayla har varit med sedan hon var 16 år och gick det påverkansprogram för ungdomar som var aktuellt då.
– Jag har alltid kunnat komma hit. Jag har alltid känt en samhörighet. Även om jag har styrt och ställt så har de alltid funnits där, säger Ayla.
Problem har gått i arv, från generation till generation
Men även om KRIS har varit detta ankare har resan varit lång och krokig och problemen har gått i arv från generation till generation.
Lizylotte växte upp med två missbrukande föräldrar, där det förekom många våldsamma händelser. Pappan satt ofta i fängelse. Vid ett tillfälle hittade Lizylotte sin mamma i badkaret. Hon hade skurit sig med rakblad. Detta var bara en av säkert minst hundra incidenter under sin uppväxt, då hon blev tvungen att rädda sin mamma.
Lizylotte hade stora problem med skolgången. Hon var ofta fosterhemsplacerad och satt på ungdomsvårdsskola, motsvarande det som idag kallas ungdomshem. Fram till att hon var 19 år var hon frihetsberövad i sammanlagt 7 år. Hon drogade sig för att bedöva de tunga känslorna hon hade inom sig.
– Hela mitt liv har handlat om kriminalitet och inlåsningar, berättar Lizylotte.
Lizylotte har sysslat med ekobrott, bilaffärer, datorer och hacking, men även drogförsäljning. Detta för att kunna upprätthålla sitt drogberoende. Men det fanns perioder då hon lyckades hålla sig borta från drogerna. Första gången 1993, och då med hjälp från NA. En tid därefter blev hennes kille, som också var Aylas pappa, skjuten och ”rullgardinen drogs ned” som Lizylotte uttrycker det. Efter två drogfria år kom återfallet med full kraft. Allt eskalerade åt fel håll, inte minst kriminaliteten.
Hon tror att hon har klarat sig tack vare att hon höll sig borta från gatorna, att hon mer figurerade i bakgrunden. Relationerna med andra människor har inte varit lätt, inte minst med hennes barn.
Sexuella övergrepp
Ayla har traumatiska minnen från sin tidiga barndom, bland annat minns hon att hon som liten befinner sig i olika kvartar. Ayla berättar hur hon senare blev utsatt för både psykisk och fysisk misshandel, samt ett sexuellt övergrepp. Hon höll länge tyst om övergreppet på grund av de skuld- och skamkänslor hon kände. När hon var 13 år blev hon utsatt för ytterligare ett övergrepp, i ett garage, som hon inte heller klarade av att berätta om.
– Det tog jättelång tid för mamma att erkänna detta. I en destruktiv relation är det svårt för en person som mamma att veta hur man bemöter någon som blivit utsatt, säger Ayla.
Efter Lizylottes återfall blev Ayla mer självständig och tog mer ansvar för både sin mamma och sin lillebror. Ungefär vid den här tiden växlade hennes missbruk från alkohol till hasch och sedan vidare till amfetamin.
Ayla blev mobbad i skolan och fick inte det stöd hon behövde. Istället upptäckte hon att hon fick makt genom att använda våld, även mot sin mamma. Efter att en tid varit placerad på korridorboende via socialen, flyttade hon runt med en kille som hade en våldsam sida.
Men avgrunden, som hon beskriver det, kom när hon blev tillsammans med sitt yngsta barns pappa.
– Jag sålde mig själv, blev av med mitt stödboende och blev bostadslös. Jag utsatte mig själv för väldigt många övergrepp, säger Ayla.
Vändpunkten
Någonstans mitt i allt detta berättade hon för socialen att hon knarkade. Då blev hennes barn omhändertaget. Något hon idag är glad för.
– Jag tog beslutet själv att lämna honom. Det var det vettigaste jag har gjort, för någonstans i min missbrukspersonlighet betyder det att jag tog ansvar, säger Ayla.
Vändpunkten kom när hon, som många gånger förut, sitter och väntar på en vän som har möte på behandlingsteamet i Norrköping. Ut kommer en man och frågar om hon har avtalat tid. Ayla, som glömt att hon tidigare har ringt och bett om hjälp, säger att hon väntar på en kompis. Men mannen säger att hon faktiskt står uppskriven för en tid och ber henne komma in på en gång.
– Hade inte detta hänt så hade jag varit död idag, säger Ayla
Hon påbörjade en behandling och även om hon tog återfall så gav de inte upp och sedan den 24 maj 2017 har hon varit drogfri.
För att Lizylotte skulle lyckas bli drogfri blev hon tvungen att sjunka ända ner till botten med alla sina relationer. Och då även relationen med andra män. Det var vanligt att hon och hennes ex triggade varandra. En episod som satte spår var när hon höll en kniv mot sin kille och högg den i väggen, så den snuddade hans huvud. Där, i mars 2017 insåg hon att hon måste gå.
Hon kom in på behandling och hittade så småningom tillbaka till NA-programmet. Hon bestämde sig för att inte göra om de misstag hon gjort under den tidigare drogfriheten. Det innebar att ligga lågt med relationer, ge sig själv tid och göra det hon hade föresatt sig – att lyckas. Sedan den 6 augusti 2017 har hon varit drogfri.
Sjuk i mina beteenden
I december 2018 började hon jobba ideellt för KRIS efter att ha varit i kontakt med dem till och från. Samtidigt hade Ayla börjat sin praktik efter tre månaders drogfrihet. Hon fick dock avbryta den efter att där ha blivit utsatt av en man.
– Jag var väldigt skör och man går inte på en nykomling, men det gjorde han iallafall. Jag sökte kärlek och närhet, så det är klart att jag hakade på. Jag var sjuk i mina beteenden. Vi har haft en dialog om det efteråt, berättar Ayla.
Ayla var inte tvungen att lämna praktiken men hon valde att göra det. Hon fick en fast tjänst på en skola, men efter att nästan ha gått in i väggen valde hon att säga upp sig och kom tillbaka till KRIS.
Livsstilskoordinatorutbildning
Den 8 april 2019 anställdes Lizylotte. Hon gick KRIS livsstilskoordinatorutbildning, där hon under det så kallade sorgeblocket fick bearbeta mycket av sin sorg. Inte minst relationen med sin mamma som dog i en beroendesjukdom 2013.
– Sorgen bara välde upp och det gjorde jätteont. Helt plötsligt kände jag: nu måste jag prata, säger Lizylotte.
Både Lizylotte och Ayla gör vanligtvis besök på anstalter, men på grund av coronakrisen blir det nu inte så mycket av det, se sidan 20.
– Jag saknar anstalterna jättemycket, för det är min grej. Det som är lite tragiskt är att vi behöver vara blandade. Just nu är det många tjejer hos oss, men vi behöver fler killar, säger Lizylotte, som gärna vill att man börjar med besök på kvinnoanstalten Hinseberg.
Verksamheten i Norrköping är till stor del centrerad kring det nya KRIS-boende man flyttade till i december. Det är mer anonymt än det tidigare boendet. Lizylotte förklarar varför:
– Folk blev nyfikna och de boende fick inte vara ifred. Är man aktiv missbrukare kan det vara svårt att förstå att det finns människor som är och vill bli drogfria.
Lizylotte påpekar att de måste förvalta förtroendet man fått från hyresvärden väl. Det är viktigt att ha en bra relation med både hyresvärden och socialförvaltningen, som man har ett avtal med för att det ska gå runt.
På boendet finns tre platser och en akutplats, vilket är ett rum med bäddsoffa där man kan stanna i några dagar tills man hittar annan lösning. Hitintills har detta skett en gång. På onsdagskvällarna har KRIS gemensamma aktiviteter, har samtal och tar upp viktiga angelägenheter.
Viktigt med rutiner
En regel man har är, att om man arbetslös så deltar man i KRIS Norrköpings dagliga verksamhet.
– Det är viktigt med rutiner så man inte ligger hemma och pillar sig själv i naveln. Dessutom har det varit uppskattat, säger Lizylotte.
Sam Dagholm är en av de boende. Sist han muckade från en anstalt var i Halmstad i april 2019. Det var där han träffade KRIS. När detta skrivs i maj har han varit drogfri i fyra månader.
Sam bor med en annan kille. Han säger att det är viktigt att följa reglerna, eftersom vissa har skyddat boende.
Även om han har PTSD, så mår han riktigt bra, inte minst med tanke på sin beroendesjukdom. Han har en nära relation med Ayla och Lizylotte som betyder mycket för honom.
– De hjälper mig med allt. I början hjälpte de mig i kontakten med myndigheterna och mår jag dåligt kan jag snacka med dem. Idag mår jag jättebra. Har aldrig mått som jag gör nu, säger Sam.
Tillfrisknat tillsammans
Det har varit en prövning för Ayla och Lizylotte att gå från en svår mor- och dotterrelation till att tillsammans tillfriskna och bli kollegor. De har behövt jobba mycket med sig själva och hitta taktiker i tillfrisknadeprocessen, såsom att inte lägga sig i varandras självhjälpsprogram och gå på separata möten. I början var de tvungna att vara extra tydliga när de pratade med varandra.
Var det som mor och dotter eller som kollegor? Med tiden har det gett sig och nu flyter det på.
– Idag är vi fantastiska kollegor. Vi har vuxit tillsammans och nu är vi verkligen mor och dotter. Det var vi inte tidigare, säger Ayla.
Lizylotte har en son och Ayla har en bror som de inte har kontakt med. Lizylotte brukar drömma om att han dyker upp på ett tolvstegsmöte. Hon saknar honom men har full förståelse för att var sak har sin tid. Hon ser fram emot att träffa sin son i framtiden.
– Vi är i tillfrisknandet och fortsätter göra jobbet. Han kommer möta två andra människor, säger Lizylotte.
Matthias Matsson
