Revansch för Ing-Marie, Pernilla och KRIS Sundsvall
Ing-Marie och Pernilla är två av de KRIS-kvinnor som deltar i det landsomfattande projektet Våldets ansikten. Här berättar de om sina erfarenheter av våld i nära relationer och om verksamheten i Sundsvall.
När Vägen ut kommer till föreningslokalen i Sundsvall, det tegelhus i två våningar som ligger mittemellan KRIS Sundsvall boenden (ett för kvinnor, ett för män), har den dagliga verksamheten övergått till en verksamhet just för ikväll. Ing-Marie Björck, vice ordförande och Pernilla Strand, kassör sätter sig i ett konferensrum för att berätta om sin historia, verksamheten i Sundsvall och om det projekt de är en del av tillsammans med kvinnor från Stockholm, Gävle och Malmö. Men låt oss ta det från början.
Ing-Marie berättar att hon började begå brott när hon flyttade från Uppsala till Sundsvall i fyran, lättpåverkad blev hon utnyttjad av ett äldre gäng. Därefter började hon missbruka. Hon tog bland annat amfetamin första gången när hon var femton. Missbruket tog en paus när hon 1999 blev gravid. Hon var ren i åtta år och under den perioden var hon verksam i KRIS första gången. Hon var till och med och startade upp det som då var KRIS Piteå.
Hon återföll dock i den kriminella livsstilen. Den här gången tänkte hon att inte skulle ta droger, men sälja dem. Hon försvarade det för sina barn med att hon ”ville sätta guldkant på tillvaro”, men den där guldkanten kom aldrig. Hon berättar om de misshandlar och husrannsakan av polis, som följer med, oavsett om man missbrukar.
– Jag kunde vara vaken i tre dagar bara av allt runtomkring, säger hon, men lägger till att hon under denna period inte var främmande för att testa nya sorter av drogerna hon sålde.
Brytpunkten kom när en av hennes äldre son fyllde år. Under alla förberedelser stormade polisen in, Ing-Marie väckte hennes yngre son som sov på soffan för att berätta vad som skulle ske.
– Han reste sig sömndrucken och sa ”åh nej mamma, inte igen.” Den tog, säger hon med emfas.
Hon bestämde sig att hennes val inte fick påverka hennes barn. Under hennes sista vända på Hinseberg tog hon kontakt med KRIS och har i tre år nu på olika sätt varit verksam i föreningen.
Pernilla berättar att hon växte upp med en alkoholiserad pappa och medberoende mamma. Hon började själv missbruka när hon var sjutton, först alkohol och sen vidare till andra droger. På ett behandlingshem tog hon kontakt med KRIS och har sedan 2000 varit verksam i KRIS Sundsvall där hon hjälpte till att bygga upp Villa Vägen ut Revansch, ett boende med behandling och utslusslägnenheter, tillsammans med Mats Granberg, nuvarande ordförande KRIS Sundsvall.
Hon var med i KRIS Sundsvall första vändan i tio år och satt i styrelsen i fem år. Efter att ha slutat på sitt jobb på ett behandlingshem återföll hon i ett missbruk som skulle vara i åtta år. Det hela vände när hon bröt mot något hon alltid sagt att hon inte skulle göra: Köra bil påverkad, något som också resulterade i ett fängelsestraff. Att hon kom att sitta på anstalten Ljustadalen, norr om Sundsvall, kom att ha särskild betydelse för hennes beslut.
– Där åker min dotter och barnbarn förbi när de ska handla. Jag tänkte ”ska de behöva se mig när jag går där runt, runt på promenadstråket”, säger hon.
Hon gick in i en ny behandling, tog ett steg tillbaka och lyssnade på vad andra hade att säga henne. NA kom att ha stor betydelse. När hon var ute blev hon tillfrågad av KRIS att sitta i en interimsstyrelse som sekreterare. Under denna period var nämligen KRIS Sundsvall igenom en turbulent tid. En stor skuld höll på att leda till konkurs för lokalföreningen. Men lokalföreningen kan stå som exempel för hur man kan vända skutan bara man gör rätt för sig. Den dåvarande styrelsen avsattes, en interimsstyrelse sattes in och en ny styrelse kom senare att väljas. En avbetalningsplan upprättades.
Både Ing-Marie och Pernilla har erfarenhet av våld i nära relationer och på flera av de olika sätt det kan ta sig uttryck, precis såsom det är beskrivet i Våldets ansikten-projektet. De beskriver ett mönster av att ständigt hamna i destruktiva relationer.
Pernilla, som gick in en intensiv period med män som var otrogna, tror att det är ett symptom det självförakt hon burit inom sig. Hon säger att hon nästan skämdes å mannens vägnar. Hon tänkte inte på sig själv.
Pernilla och Ing-Marie säger i linje med detta att det psykiska våldet, genom att styra och dominera genom hot, kränkningar, utåtagerande avundsjuka med mera, nästan kan vara värre än det fysiska i hur det bryter ned och förminskar offret. Ing-Marie tror att det handlar om en tro att om hon själv ändrade på sig så skulle även männen förändra sig.
Något som fungerat för Ing-Marie och Pernilla för att bryta det här mönstret har helt enkelt varit att hålla sig borta från relationer.
– Jag trivs bra. Jag jagar inte någon. Jag har inget emot män, men jag har dem gärna på kompisnivå och har ingen längtan att släppa in dem i mitt hem, säger Ing-Marie och lägger till att hon trivs som fisken i vattnet med att bo ensam med sin son.
Med sina egna erfarenheter kommer de nu vara andra kvinnor (och deras barn) till hjälp. En del av Våldets ansikten- projektet är att flera telejourer upprättas dit kvinnor i samma situation kan ringa. En av dessa telefoner har kommit till Ing-Marie och Pernilla till handa. Dit kan kvinnor i akut behov ringa dygnet runt. Att kvinnorna som svarar själva har erfarenhet är ett led i att skapa trovärdighet och tillit.
Ing-Marie berättar att hon ringde en kvinnojour en gång när själv var utsatt, men annars vågade hon inte göra något. Hon kunde sitta hemma i fyra dygn och vänta på att mannen skulle komma tillbaka. Hon vågade inte ens missbruka för hon visste att det ledde till att mannen misshandlade henne. Men misshandeln kom ändå, för att han trodde att hon hade missbrukat eller varit otrogen.
– Förhoppningen är att kunna ge stöd i en situation som jag varit i själv, ett stöd jag saknade då. Det skulle kännas fint, säger Ing-Marie.
I nuläget har de haft ett samtal: En kvinna som hamnat på en psykiatriavdelning på grund av hur hon mår efter flera misshandlar i en relation. De kan inte besöka kvinnan på grund av restriktionerna under coronapandemin, men de har upprättat en kontakt via telefon. Att kunna visa förståelse för hur kvinnan känner sig har betytt mycket för kvinnan. De lyfter även fram värdet i att vara ett stöd för kvinnor i missbruk.
– Är man aktiv och utsatt för misshandel blir man inte drogfri bara för att man kommer in på en kvinnojour. Kan vi hjälpa sådana kvinnor har vi vunnit hur mycket som helst. Då kan vi hjälpa dem vidare. De måste naturligtvis ta sig ur sitt missbruk, men det är jätteviktigt att finnas där till en början, säger Pernilla.
Visionerna är framlagda för hur man ska projektet vidare, med samarbeten med kvinnojourer (en kontakt har redan upprättats), att erbjuda plats på KRIS Sundsvall kvinnoboende och samarbeten med andra KRIS-föreningar med deras boenden, utifall kvinnorna är i akut behov att komma till en annan stad.
Ing-Marie och Pernilla vill att fler ska ringa. De ser ett behov att projektet ska nå ut till så många som möjligt. Själva upprinnelsen till projektet är den utsatthet kvinnor och barn i destruktiva relationer för uppleva på grund av coronapandemin, där isoleringen gör att man förlorar kontakt med rutiner och en trygg omgivning. De har satt upp affischer på akutmottagningar, psykiatriavdelningar, rehabiliterings- och behandlingscenter, lågtröskelboenden med mera. De vill dock att fler hittar till hemsidan.
– Kommer de här igång kan det bli hur bra som helst. Jag tror på det här. Kan jag hjälpa en kvinna eller tio kvinnor är jag nöjd. säger Pernilla och får medhåll av Ing-Marie.
När det kommer till lokalföreningen i allmänhet menar Ing-Marie och Pernilla att misstänksamheten från samhället fortfarande är stor efter det som varit, men de tror på KRIS Sundsvall och vad KRIS kan göra, inte minst på anstalter. När pandemin är över vill de komma ut dit igen. KRIS Sundsvall har som sagt också boenden. För tillfället bor det två killar och en tjej, men det har varit fler och många av dem som flyttat ut är fortfarande drogfria. En av dem är restaurangchef.
– Vi är en blomstrande förening. Vi drar åt samma håll, säger Pernilla.
Matthias Matsson
Våldets ansikten:
Norra Sverige
Journummer: 072-342 27 24
KRIS Sundsvall
Telefon: 060-151 211
E-post: sundsvall@valdetsansikten.se
Mellersta Sverige
Journummer: 073-504 72 77
KRIS Gävle
Telefon: 026-652 918
E-post: gavle@valdetsansikten.se
Östra Sverige
Journummer: 072-342 27 26
KRIS Stockholm
Telefon: 08-327 100
E-post: stockholm@valdetsansikten.se
Södra Sverige
Journummer: 072-342 27 27
Kris Malmö
Telefon: 040-927 100
E-post: malmo@valdetsansikten.se
