Våra barn ska inte bo i otryggt Sverige.

Vi kan fortfarande vända den utveckling vi ser av ett samhälle med brutalt våld, men det kräver att vi ser vad vi själva gör. Våld föder våld. Män har ett ansvar att visa andra män vad som är bra värderingar. Vuxna har ett ansvar att barn en trygg uppväxt.
Natten till lördagen blev min väns dotter brutalt rånad och misshandlad av en annan tjej. Hon blev skuren med en flaska på flera ställen i ansiktet och på kroppen och fick sy totalt 40 stygn. Allt för en jacka! För ett par månader sedan misstänkts två 16-åriga pojkar ha blivit rånade, torterade och våldtagna på en kyrkogård av en 18-åring och 21-åring.
Jag sade just till min fru vid middagsbordet att det är tur att vår lilla flicka är så liten fortfarande. Hon har just fyllt sex. Jag tänker att då har Sverige några år på sig att vända den här fruktansvärda brutaliteten av våld som vi befinner oss i just nu, innan det är dags för henne att börja gå ut med kompisar med mera som tonåringar gör och som de ska kunna göra utan att bli rånade, våldtagna, misshandlade och så vidare. Sverige är just nu ingen trygg plats för våra barn att växa upp i. Det gör ont i mig att behöva säga så då jag alltid känt mig privilegierad att bo i Sverige.
Vi vet att våld föder våld. Vi vet att ett barn som blir våldsutsatt i det hem som ska vara barnets trygga plats med stor sannolikhet själv kommer att utsätta andra för våld. Inte för att han eller hon vill, utan för man vet inget annat. Smärtan kommer ut i ilska. Det här barnet är egentligen bara ledset och får inte sina behov tillgodosedda. Oavsett om man får en toffel i huvudet av mamma, knytnävslag av pappa eller kanske blir utsatt för psykiskt våld i form av kränkningar, fula ord och får bara skäll hela tiden istället för att få kärlek, trygghet och bli lyssnad på så är man utsatt för våld.
Jag har själv varit där. När jag var fem kom jag till Sverige. Efter bara ett par år när jag började skolan blev jag retad för att jag inte såg ut som de andra i klassen. Jag hade en annan hudfärg. Jag sökte tröst hos en familjemedlem, men fick istället höra att jag får klara mig själv och då och då fick jag en och annan lavett. Övergivenheten jag kände och utanförskapet i skolan bildade ett svart hål inombords och allt kom ut i ilska. Jag blev utåtagerande och började slåss. Man såg mig som ett problembarn fast egentligen var jag bara en övergiven ledsen pojke.
För att komma till bukt med en del av problemen vi har i dagens Sverige så måste vi förstå att allting börjar i hemmen. Hur kommunicerar vi med våra barn? Det spelar ingen roll att polisen kör hem minderåriga pojkar och flickor till deras föräldrar och informerar dem att deras barn har blivit gripna för ett brott. Tyvärr så kommer många av de barnen, speciellt i segregerade områden få stryk av mamma eller pappa när polisen har åkt och resultatet blir att barnen går ut och gör ännu mer brott. Det spelar ingen roll att socialtjänsten blir inkopplade om inte hela familjen får hjälp att bryta destruktiva mönster.
Så vad kan jag göra för att bidra till att Sverige ska bli en tryggare plats för våra barn att växa upp i? Jag kan börja med mig själv. Jag kan prata med min lilla sexåring om att hon alltid har rätt till sin egen kropp. Att kärlek INTE börjar med bråk och att ingen någonsin får kalla henne billig. Jag ser ibland i mitt Facebookflöde hur män talar nedlåtande om kvinnor: ”Billig”, ”madrass”, ”lättfotad” och så vidare. Oftast scrollar jag bara vidare eller tar bort personen. Ogillar att bråka i trådar på Facebook men egentligen så har jag som man faktiskt ett jätteansvar att säga till manliga vänner och bekanta som talar nedlåtande om kvinnor och flickor. Jag har själv varit den personen än gång i tiden som kallat tjejer för fula ord, tagit en och annan tjej på rumpan och varit rent ut sagt för jävlig i vissa situationer.
Jag är tacksam att jag inte är den mannen i dag. Som man har jag faktiskt ett ansvar att tala om våld, sexism och machokultur. Jag jobbar på ett behandlingshem för unga grabbar och där har jag också ett ansvar att tala om våld. Mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män och så vidare. Våld kommer tyvärr alltid existera. Men kan vi minska våldet? Jag är övertygad om det, bara vi alla tar vårt ansvar. Allt från skola, socialtjänst, polis och så vidare, men framförallt vi föräldrar. Krama dina barn, lyssna på dina barn, be om ursäkt till dina barn när du gjort fel precis som vi lär dem att be om ursäkt när de gör fel. När de gör fel, berätta för dem att de gör fel, inte att de är fel!
Germay Woldu
Ansvarig utgivare och ordförande RIKSKRIS