Glömmer nätet aldrig?
Vad kan man göra om ens förflutna är kvar på internet? I den här artikeln kollar vi närmre på det och återger en kartläggning av nyhetstidningars och tv- och radiokanalers syn på dilemmat. Kim Andersen, KRIS Värnamo, berättar också om sina erfarenheter.
Kim Andersen är verksamhetsledare på KRIS Värnamo, en anställning som är ytterst ett resultat av hans engagemang för lokalföreningen.
– Reine (Karlsson ordförande för KRIS Värnamo) sa att vi erbjuder en plats, för att vi ser du vill och försöker, säger Kim.
Samtidigt var anställningen en hjälp han fått av KRIS efter en situation som inkluderar kränkande material på nätet. Kim berättar att efter ett återfall fick han en kraftig psykos, något som filmades och lades ut på sociala media. Det förorsakade skriverier på nätforum och att personuppgifter röjdes. Händelser från hans förflutna som stod skrivet i lokalmedia kunde nu kopplas till honom, trots att han där stod utan namn och bild. Kim säger att detta ledde till mobbing på hans dåvarande arbetsplats.
– Det försvårar läkningsprocessen. Jag försökte prata med cheferna, men det slutade med att jag sa upp mig självmant, säger Kim.
Denna problematik, att ens förflutna finns kvar på internet och därmed försvarar ens strävan att komma tillbaka in i samhället, kommer vi undersöka i den här artikeln.
Att ta bort information som på olika sätt förvårar ens nya tillvaro, kan vara svårt, men är inte omöjligt. Facebook har en funktion vid varje inlägg där man under länken ”Lämna feedback eller anmäl” kan rapportera trakasserier och kränkande material. Facebook pekar i sina communityregler ut flera typer av inlägg som man menar bryter mot riktlinjerna, till exempel självskador, hot, mobbning och ”grymt och okänsligt […] innehåll som riktar sig till offer för allvarlig fysisk eller emotionell skada” med mera.
Flashback forum, med sin över en miljon användare, är ett diskussionsforum med ett uttalat syfte att ”värna om det fria ordet, och aktivt försvara åsikts- och yttrandefriheten.” Här diskuteras alltifrån relationsfrågor, kultur och mat till kändisskvaller, extrema politiska åsikter och pågående brottsfall. I en kartläggning från Aftonbladet gjord 2015 kallades forumet ett ”laglöst land”, ändå har även Flashback regler. Två av dessa regler är förbud mot ”grova personangrepp, trakasserier, hot eller förtäckta hot” och att posta integritetskänsliga och sekretessbelagda uppgifter. Det finns i skrivande stund 95 så kallade moderatorer som ansvarar för att reglerna efterlevs.
För att rapportera inlägg till moderatorerna behöver man vara medlem på forumet, men det går även att använda en specifik mejladress för att anmäla. Flashback Forum säger att man följer svensk lagstiftning. Ändå har man (enligt egen utsago) valt att flytta verksamheten utomlands för att kringgå kravet på ansvarig utgivare, det vill säga en person som har det juridiska ansvaret för publiceringar och som kan ställas till svars för brott mot tryck- och yttrandefrihetsbrott, såsom förtal och hets mot folkgrupp. Aftonbladets kartläggning visade också att hot, kränkningar och förtal fått ligga kvar på forumet.
När det kommer till etablerad media (mer traditionella tidningar och kanaler med journalister) ser spelplanen annorlunda. Utöver att ha en ansvarig utgivare är man oftast ansluten till det medieetiska systemet med dess publicitetsregler. Det är en samling regler som journalisterna själva tagit sig an att följa för att bedriva korrekt journalistik, med till exempel respekt för den personliga integriteten.
Vägen ut testade hur de ansvarige utgivarna (vilka är ofta samma person som chefredaktörerna eller kanalcheferna) ställer sig till vårt dilemma när det kommer till webbpubliceringar för deras tidningar eller kanaler. Vi tog kontakt med ett hundratal ansvarige utgivare för landets rikstäckande och lokala medier och ställde frågan:
Har man en strävan att komma tillbaka till samhället är det inte lätt om ens förflutna är kvar på nätet, till exempel via omnämnanden i media. Det kan till exempel bli ett problem när man söker arbete. Om någon skulle be er att ta bort en artikel (säg tio år gammal) av ovannämnda skäl, skulle ni göra det?
Av dessa svarade drygt femtio. De allra flesta finner frågan komplicerad. Svaren är spretiga, men det går att se ett mönster: För det första lyfter många fram att varje beslut måste tas var för sig. För det andra lyfter många fram att de har som princip att inte ta bort artiklar, men att det går att göra undantag. För att ta det beslutet krävs dock starka skäl.
Skäl som nämns är till exempel att någon har skyddad identitet; att man har hotbild; att en publicering gjort att personen i fråga råkat ut för hatkampanjer; vuxna personer som tagit skada av publiceringar från när de varit minderåriga med mera.
Anders Enström, ansvarig utgivare, Barometern Oskarshamns-Tidningen, en större lokaltidning i Småland, för i sitt svar ett längre resonemang om sin hållning i frågan. Han säger att en eventuell skada som en publicering kan orsaka måste vägas mot allmänintresset, hur viktigt det är för allmänheten att få veta vad som skett. Gamla artiklar kan ha ett historiskt värde för kommande generationer, men ibland kan skadan väga över, menar han.
– Det finns verkligen inget egenvärde i att försvåra för en dömd människa att komma tillbaka till samhället. Ibland går det att göra mindre justeringar i publiceringar som gör stor skillnad för den enskilde, men som kanske inte har så stor betydelse för den historiska dokumentationen, säger Anders Enström.
Han har också blivit kontaktad av personer som likt Kim blivit anonymt omskrivna i tidningen, för att sedan blivit uthängda i andra sammanhang på internet, till exempel genom länkar till nyhetsartiklar i sociala media. I dessa fall har han en tydlig hållning:
– Den typen av utpekanden kan vi inte ta ansvar för. Det räcker inte som skäl för oss att radera ursprungsartikeln. Grundprincipen måste vara att varje enskild utgivare ansvarar för sin publicering, inte andras, säger han.
När det kommer till det exempel Vägen ut hänvisar till i frågeställningen nämner ett fåtal att man troligtvis skulle tagit bort artikeln och ett fåtal säger att man även har tagit bort artiklar av just det skäl Vägen ut nämnde. Så här säger till exempel Susanne Helsing, kanalchef, Sveriges Radio Västernorrland:
– Jag har avpublicerat ett antal artiklar där personen drabbas av publiceringen och till exempel får stängda dörrar vid jobbsökande. Jag tänker att det i detta läge är bra att vara generös. Vi vill ju att berörda och personer ska våga ställa upp hos oss och då är det viktigt att vi tar ansvar för publiceringen framgent.
Två säger nej för exemplet ifråga. Då handlar det specifikt om att svårigheter att få jobb inte är ett tillräckligt starkt skäl. Widar Andersson, chefredaktör, VD och ansvarig utgivare på Folkbladet i Östergötland, samt känd socialdemokratisk debattör, menar att det inte är en bra strategi att, som han säger, försöka mörka saker från ens förflutna, eftersom det kan finnas på andra ställen på nätet. Han lyfter också fram vikten av att artiklar bevaras för framtiden. Men han har tagit bort artiklar om någon har ett starkt skyddsbehov.
– Jag är väldigt restriktiv med att ändra i historien. Det man har i ryggsäcken har man i ryggsäcken, säger han.
Om en ansvarig utgivare nekar till en avpublicering är det värt att anmäla till Medieombudsmannen (MO), vars uppgift bland annat är att hjälpa enskilda individer som anser sig blivit illa behandlade av något i media. Efter att anmälan utretts kan MO rekommendera Mediernas etiknämnd att fälla publiceringen. Då ska mediet (tidningen, kanalen, sajten med mera) i sin helhet publicera ett uttalande från nämnden om att mediet bryter mot de medieetiska reglerna. Om MO beslutar att avskriva ärendet kan anmälaren överklaga till Mediernas etiknämnd.
För närvarande finns dock en hållhake: MO prövar inte publiceringar som är äldre än tre månader, om det inte finns särskilda skäl (såsom att sjukdom eller häktning med restriktioner gjort att anmälan dröjt.) Detta menar nuvarande MO, Ola Sigvardsson, är otidsenligt.
– Om man tittar på journalistiken före internet och jämför med i dag, så har grunderna för vad som är journalistik inte förändrats. Den stora skillnaden är lättillgängligheten. MO måste anpassa sig efter det nya tekniska landskapet, säger Ola Sigvardsson.
Som det ser ut nu kan han bara arbeta efter MO:s nuvarande stadgar, men han hade gärna sett ett komplement för att han ska kunna göra en bedömning oavsett när publiceringen skett. Kommer det i bruk tror han att många kommer anmäla, men han ser ingen risk för missbruk av systemet. Det är framför allt upp till MO och Medieetiska nämnden att systemet fungerar. Han tror tröskeln för att ta beslut kommer vara hög bland publicister, men i slutändan handlar det om ett förtroende för journalistiken.
– Det handlar om att man kan hantera yttrandefriheten ansvarsfullt. Det är fel att konsekvent avförda alla tankar på att avpublicera, men det får inte göras lättvindigt.
Kim säger att han varit i kontakt med de privatpersoner som lagt upp videor från händelseförloppet, men att de inte har svarat. Den påfrestning situationen innebar har gjort att han inte orkade ta några vidare åtgärder, men han säger att han i framtiden ska försöka göra det.
Det material som ligger ute menar Kim har skapat en bild hos allmänheten om honom. Den bilden vill han nu motbevisa. Han har avslutat en tolvstegsbehandling och ägnar mycket tid åt volontärarbete och arbetet för KRIS.
– Jag gör mycket för att motbevisa människors tankar om mig. Att inte vara den personen som folk tror att jag är. Jag försöker göra något nytt med mitt liv. Alla förtjänar en andra eller till och en tredje chans, säger han.
Viktiga länkar:
https://www.facebook.com/help/
https://medieombudsmannen.se
Mejl för att anmäla inlägg till Flashback
Forum: abuse@flashback.org
Fotnot 1: Vägen ut har varit i kontakt med Kims förre arbetsgivare. Via en presskontakt säger de att man väljer att inte kommentera händelsen, av respekt för de inblandande.
Fotnot 2: Dessa redaktioner deltog i kartläggningen: Arbetarblandet, Barometern, Borås Tidning, Dalarnas tidningar, Eskilstuna-Kuriren/Katrnieholms-kuriren, Expressen, Falköpings Tidning, Folkbladet Norrköping, Folkbladet Västerbotten, Gotlandsmedia, Hela Hälsninglad, Kristianstadsbladet, Länstidiningen Södertälje. Mitt Stockholm/Direktpress, Östmedia, Nacka Värmdö Posten, Nerikes Allehanda, Norra Halland, Nya Lidköpings-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen, Piteå Tidningen, Skånska Dagbladet; Sveriges Radio Ekot; Sveriges Radio Blekinge, Gotland, Göteborg, Halland, Kristianstad, Malmöhus, Norrland, Uppland, Västerbotten, Västernorrland, Västmanland, Örebro, Östergötland; SVT Blekinge, Skåne, Jämtland, Värmland, Väst, Västernorrland/Jämtland, Öst; Sydsvenskan, Sydöstran, Tidningen Härjedalen, Tidningen Ångermanland, Vestmanlands Läns Tidning, Vimmerby Tidning.
