Låt oss prata om det
Det finns många omständigheter som avgör vilka som tar in på den kriminella vägen och andra inte. En av dessa omständigheter är sexuella övergrepp. Det är en känslig fråga fylld med skam- och skuldkänslor. Just därför är den så viktig att prata om.
Jag har varit en del av KRIS sedan september förra året. I mitt arbete har jag tagit del av många olika historier. Vi har olika bakgrund och vi har gått igenom olika sorters kriminalitet eller missbruk. Ingen historia är den andra lik, men en del faktorer återkommer: Många av oss kommer från dysfunktionella familjeförhållanden. Många av oss har haft en tuff skolgång. Många av oss har neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, PTSD, bipolär sjukdom et cetera.
En sak som har slagit mig är att sexuella övergrepp finns i så mångas liv. I senaste numret (#2-2020) av Vägen ut tas det upp i två av reportagen (”Ayla och Lizylotte bryter familjemönstret” och ”Madelen fick hjälp – nu hjälper hon andra”). Det nämns också i berättelser i ett tidigare nummer av tidningen.
Ämnet aktualiserades också i min intervju med Ali Reunanen i förra numret av Vägen ut, där vi pratade om KRIS livsstilskoordinatorutbildning. Utbildningen är i stort likvärdig med andra utbildningar, förutom att man här lyfter fram och betonar trauman och sexuella övergrepp. Vi pratade om hur KRIS tryckte på att ha det med, eftersom man tycker att det är så viktigt att ta upp det just med KRIS klienter.
– Det skulle bara med, det var vi alla överens om, sa Ali.
Jag ska vara ärlig, man är inte mer än människa. Det kan ibland kännas tungt att få höra om dessa händelser ur andras liv. Men jag hanterar det på det sätt jag alltid hanterar svåra saker i mitt yrke: genom att se på fakta.
Forskningen talar om flera riskfaktorer som ligger i grunden för ungdomars våldsamma och kriminella agerande. De kan vara misshandel, konflikter i hemmet eller kriminalitet hos föräldrarna. Men även sexuella övergrepp.
Utländsk forskning har visat att just sexuella övergrepp är vanligt förekommande, särskilt bland kvinnliga fångar. I en brittisk studie hade en av tre fångar blivit utsatta för olika sorters övergrepp i barndomen, varav 30 procent var sexuella övergrepp. I en studie från Australien hade hälften av kvinnorna och 16 procent av männen blivit utsatta sexuellt. Och det finns fler exempel. Att siffrorna ser olika ut kan ha fler orsaker.
Dels att man tolkar utsattheten på olika sätt, dels att man frågar olika sorters straffade personer. Samtidigt är det inte osannolikt att det finns en underrapportering, eftersom det är en känslig sak att ta upp. Och här kommer vi in på varför jag väljer att skriva om det.
För det är något vi behöver prata om. De som i senaste numret av Vägen Ut berättar om sexuella övergrepp nämner både skam- och skuldkänslor. Enligt tjejjouren.se, som samlar Sveriges alla tjej-, trans- och ungdomsjourer, är dessa känslor vanligt förekommande efter ett övergrepp. Men det är viktigt att understryka att skulden aldrig ligger på den utsatte. För det finns ingen omständighet som gör att det är ditt fel. Oavsett vad du har gjort innan. Oavsett din relation till förövaren. Den skyldige är alltid den som begår övergreppet. Skulden ligger alltid på förövaren.
Matthias Matsson
