Debatt: Johan Hedenberg: Kram på dig ”Jossan” som är alldeles för levande för att någonsin kunna dö.
Skådepelaren och författaren Johan Hedenberg går till hårt angrepp på Dramatenskådespelaren i en debattartikel efter SVT,s dokumenter om Josefin Nilsson.
–Du är ju en offentlig person, som nu märkligt nog har ditt livs chans att göra enorm skillnad. För visst har du försökt känna empati för dina påhittade roller, som du gestaltat på scenen genom alla år. Så varsågod, här har du ditt livs chans till den överlägset viktigaste rollen, i ditt liv, skriver Johan Hedenberg
Knappt någon går väl oberörd efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson, utom möjligen gärningsmannen själv som enligt en kommentar i Expressen kommenterar dokumentären med
–Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda över det här. Det finns ingen rättegång eller någon som skulle ta upp det här. Människan är dessutom död och kan inte höras, sa gärningsmannen i intervjun
I höst blir det två år sedan Metoo uppropet startade i Sverige och minst sagt alla känslor kom i svallning, även om ”alla” var överens om att det var dags att se över vissa mäns uppförandekod.
Själv skrev jag först en krönika om ämnet, som fick tummen upp av majoriteten. Sedan följde jag upp med en till, som buades ut av många. Fast jag egentligen skrev om samma sak. För så känsligt var det i början.
Josefin var full av kärlek
Minsta lilla tvekan om sakens tillstånd och man var en motståndare till hela Metoo-rörelsen, trots att man hela tiden tagit avstånd från all form av maktmissbruk. Och där någonstans strandade den så alldeles in i helvete viktiga debatten om en så grundläggande fråga som kvinnofriden.
Inte helt oviktigt i sammanhanget, är att Birger Jarl, stiftade lagen om kvinnofrid. Vilken bekräftades i Alsnö stadga 1280.
Så långt har alltså vissa män kommit på 739 år, trots att kvinnofriden tillsammans med kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid var en av de första lagar som instiftades i Svea rike. Och vi som hittills tigit still, är i allra högsta grad ansvariga för historiens gång.
Men trots att kvinnofridslagen är en av våra hörnstenar i svensk lagstiftning, så finns det män som i århundrade efter århundrade fortsätter att slå kvinnor. Hur kan det få fortsätta? Och framför allt, varför förmår inte vi i omgivningen dem att sluta? Frågor, som i alltför många fall tycks vara olösta, sedan ”Adam och Evas” dagar. Det som också alltför ofta tycks upprepa sig, är att offret alltför länge skyddar förövaren. Och att vi i omgivningen då blundar och inte vill lägga oss i.
Jag kände systrarna Nilsson tillräckligt mycket för att se hur fyllda av kärlek de och hela Ainbusk Singers var i sitt skapande, där nyfikenheten och all förundran inför livet verkade vara navet.
Förmodligen var det just därför, som de fyra tjejerna berörde oss andra så oerhört mycket. De kunde liksom det där svåra, som att få oss att le och gråta inombords på samma gång. Och i det perspektivet, så känner jag enbart en stor tacksamhet över att ha fått dela några stunder tillsammans med dem.
”Jag har själv sett dina svagheter vid Dramaten”
Och på något vis knyta ihop Birger Jarl med Josefin Nilsson och aldrig glömma hennes lite hesa bullrande skratt och starka närvaro inför det vackraste som finns, nämligen vår längtan att få leva. Låt Josefin härmed också bli en påminnelse över hur sköra våra liv är och att ingen har rätt att skada någon annan, oavsett hur skadad man själv är.
Avslutningsvis, så vänder jag mig direkt till dig du svaga man och ber dig nu att gräva djupt, i ditt sargade hjärta, för att kanske våga dig ända fram till den sorg som du förmodligen bär på och så desperat döljer för omgivningen.
Jag har själv sett och mött dina svagheter vid Dramaten. Fattar att du bär på någon form av skam inför dig själv, för annars skulle man inte kunna skada så många människor, som du gjort dig skyldig till under åren.
Det fungerar inte att gå från vagga till grav och skylla på att man har ett hett temperament. För hett temperament, är något väldigt gemensamt för många av oss så kallade ”manliga” skådespelare och långt ifrån någon ursäkt.
Dramatenskådespelarens viktigaste roll – den om sig själv
Nej, nu är det fan dags för bekännelsen och ansvarstagandets tidevarv, så att ”Jossan”, alla hennes medsystrar och även Birger Jarl, äntligen kan få riktig frid. Våga sätta strålkastarljuset på alla de kvinnor, som lidit och lider i det tysta under svaga män, vilka kanske tror sig kunna hela sina sargade hjärtan, genom att trasa sönder sin nästa.
Så du skådespelare, som genom alla år kämpat på scenen, för att ”känna” så mycket. Ta nu chansen och säg ja – till ditt livs roll. Nämligen, den som en riktig man, far och människa. Ställ dig nu i fronten för den tragiska armé av misslyckade män, som liksom du misshandlat kvinnor, genom alla tider.
Du är ju en offentlig person, som nu märkligt nog har ditt livs chans att göra enorm skillnad. För visst har du försökt känna empati för dina påhittade roller, som du gestaltat på scenen genom alla år. Så varsågod, här har du ditt livs chans till den överlägset viktigaste rollen, i ditt liv.
I snart ett helt teaterliv, så har rollen legat vid dina fötter, utan att du märkt den. En roll som väntat ett helt liv på att bli spelad på riktigt. Nämligen rollen om dig själv och dina handlingar. Lova en sak bara! Leta inte utanför dig själv efter karaktären. För enbart genom dina uppriktiga tårar, så kan du nu vattna den jord du skövlat och därmed skänka livet åter. Så kanske även du en dag förtjänar att bli älskad för den du är.
Kram på dig ”Jossan”, som är alldeles för levande för att någonsin kunna dö.
Johan Hedenberg
Skådespelare och författare
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten inte Vägen Ut
Artikeln har även publicerats i Magasinet Paragraf
