John utsattes för sex mordförsök men kommunerna vägrade ta sitt ansvar
Det här är berättelsen om John, som egentligen heter något annat. Han har utsatts för sex mordförsök men kommunen nekade honom ekonomisk hjälp när han ville lämna den kriminella världen. Förvaltningsrätten fick till slut fälla avgörandet efter att kommunerna bollat ansvaret mellan varandra. Vid den tidpunkten kunde han redan varit död.
Han satt i lägenheten och drog på sig sin skyddsväst. Ett djupt andetag. Det var dags. Med snabba kliv tog han sig till socialkontoret och rusade in på expeditionen. ”Nu måste ni fan hjälpa mig”
Personalen greps av panik. ”För helvete, de är efter mig!” John släpptes in bakom säkerhetsdörrarna. Polis tillkallades. Nu äntligen, tänkte han. Nu får jag hjälp. Men så lätt blev det inte.
Han ville känna en tillhörighet. En tillhörighet som gav honom den bekräftelse han aldrig fick som barn. Att bli kriminell och få ”bröder” blev lösningen. Men i gängens värld skiftar allianserna. Vänner blir fiender. Fiender blir vänner. Och efter sex mordförsök, valde han att sluta med kriminalitet och missbruk. Men fienderna fanns kvar.
Sexuella övergrepp
Familjesituationen var destruktiv även om John själv inledningsvis trodde sig växa upp i en trygg miljö. Men efter ett sexuellt övergrepp av en äldre pojke när han var sex, började insikterna om hur bråken mellan föräldrarna och allt annat i hemmet faktiskt var dysfunktionellt.
–Övergreppet var startskottet på allt. Vågade inte berätta för någon. Det skulle ta mig 33 år att våga börja prata om det och bearbeta det, säger John
Nu drog han sig utåt, bort från hemmet och umgicks snart med äldre pojkar som drog in honom i kriminaliteten. I skolan var han utåtagerande och våldsam. Samtidigt blev hemsituationen värre och föräldrarna skilde sig. Det var ingen som reagerade utan såg honom som ett problembarn.
–Ingen vuxen verkade bry sig. Ingen ställde frågor till mig, säger han
Började dricka alkohol i tidig ålder
Redan i andra klass slängde skolan ut honom efter att han slagits med bland annat lärare. John var upprorisk och arg. Det blev än värre när mamman efter skilsmässan började träffa yngre killar, även dessa fick känna på den unge pojkens våldsamheter. Inga gränser verkade finnas. Det var slagsmål med hockeyklubbor och andra tillhyggen.
–Vi började med alkohol redan i 3-4 klass, men vi tog inga droger. Först gången vi snattade handlade det om att få något att äta. Vi var en klick som inte hade föräldrar som tog hand om oss, så första gången vi snattade tog vi marsipan som vi åt för att bli mätta.
Placerades på ungdomshem vid nio års ålder
Redan vid nio års ålder placerades John i ett utredningshem. Men han förstod inte riktig vad han gjorde där. Detta befäste den unge pojkens känslor av ensamhet och övergivenhet. Längtan efter att få känna en tillhörighet blev än större.
Därefter följde ett flertal olika placeringar. Hela tiden träffade han andra ungdomar på glid som alla understödde varandras destruktiva beteende.
–För varje placering lärde man sig nya dumheter.
Sista ungdomshemsplaceringen var på ett ställe där han mådde bra och började komma bort från allt.
–Det var mycket utflykter och sånt, jag trivdes där, berättar John
Men under permissioner var han hemma med barndomsvännerna som utvecklat sig inom kriminaliteten. Att umgås med de han växt upp, innebar alltid en återgång till brottsligheten.
John: Jag ville lyckas i den kriminella världen
Vid 16 år var det dags att åka hem igen. Men nästan omedelbart flyttade han, bort från det han avskydde. Kriminaliteten blev grövre. Det var cigarettstölder och annat som var populärt på den tiden. Barndomens brister var drivkrafterna, både längtan efter att få den tillhörighet han saknat hos sin egen familj och den ekonomiska trygghet som inte fanns under uppväxten.
–Jag ville bygga upp det liv jag inte fått från början, jag ville lyckas i den kriminella världen.
Det var under denna tid som John träffade sin stora kärlek, dotterns mamma, som han flyttade in hos. Detta blev hans räddning för stunden. När flickvännen blev gravid var lyckan total inom honom.
–Äntligen fick jag min egen familj som jag så gärna ville ha. Inget skulle få komma emellan oss, berättar han.
Blev tung drogmissbrukare
Han var nyligen 19 år fyllda när dottern föddes. Med hjälp av pengar från den kriminella verksamheten ordnade han en ekonomisk trygghet för sin familj. De flyttade in i ett hus, bilar och båtar köptes samt en hel del andra materiella ting. Pengarna rullade in via brottsligheten och vid sidan om sålde han bilar och det flöt också på. De stora problemen började när gänget startade med droghandeln. I dess kölvatten följde missbruket.
–Jag kommer ihåg hur vi satt på Vårbygård och pratade om att vi var tvungna att testa för att se vad vi sålde. Sen gick det jävligt fort.
John blev tung drogmissbrukare. Vid sitt första fängelsestraff i 21-22 års ålder bröt han med sin flickvän och dotter.
–Kommer ihåg telefonsamtalet där jag sa att om du ringer nästa gång och inte får komma hit, då vet du att jag valt det här livet istället för er. När jag valde bort den familj jag strävat efter i alla år, då släppte jag alla tyglar.
”Jag blev idioten som jag alltid föraktat”
Det han sökte och ville ha från början var brödraskapet och den gamla tjuvhedern. Ville kunna lita på sina bröder till hundra procent Men det vara bara en falsk version som existerade i hans huvud. Efter att barndomsvännerna blev fiender gick John över till ett nytt gäng. När det inte fungerade där, blev det en annan kriminell konstellation. Och så har det sett ut i en ständigt ökande spiral av brottslighet.
–Jag har utvecklat min kriminalitet och gjort bort mig, och för varje gång har jag behövt mer våldskapital. Det har gjort att jag gått vidare hela tiden. Jag gjorde så mycket dumheter som andra behövde backa upp. Jag blev idioten som jag alltid föraktat.
Han fick nio knivhugg men klarade sig
För varje gång han bytte gäng blev fienderna flera. Det var då mordförsöken började. Utöver ett par olika skjutningar, så skedde ett av de allvarligaste 2004, då mottog han nio knivhugg. Vid ankomsten till sjukhuset var han död, men de lyckades få liv i honom igen.
Två år senare, 2006, tog sig sex maskerade män in i hans lägenhet och misshandlade honom med olika tillhyggen tills de trodde han var död. Under 2014 höggs han tre gånger i huvudet. Men det var först sommaren 2018, efter att drygt tio personer överföll John, vilket ledde till bland annat tre spräckta ryggkotor, som han fick nog.
Det tog sex mordförsök och sammanlagt elva år i fängelse innan han bestämde sig för att hoppa av.
Sprang in på socialkontoret med skyddsväst
Polisen har en avhopparverksamhet för dem som slutat med gängverksamheten och som då kan behöva beskydd. Avhoppare ska godkännas av polisen, men måste samtidigt gå via sin hemkommun. Det är nämligen kommunen som söker bidrag från en särskild fond som då kommer stå för kostnader såsom skyddat boende med mera.
Utifrån alla mordförsök fanns det ingen tvekan om att John uppfyllde kraven för att vara en avhoppare. Då skulle det bara vara att gå till kommunen och be dem kontakta polisen för att sedan söka pengar.
John gjorde allt rätt från början. Han tog kontakt med polisen som berättade om avhopparfonden och hänvisade till socialtjänsten. Men i samtal med socialtjänsten i den kommun där han var bosatt, så hänvisade de till en annan kommun eftersom han hade bott där efter att ha blivit utskriven från sin senaste kontraktsvård och sedan återfallit i missbruket. Men kommun nummer två hänvisade till den första eftersom det var där John faktiskt bodde och var folkbokförd. Efter att ha bollats fram och tillbaka insåg han att det krävdes drastiska åtgärder. Hans liv var i fara och detta måste de som jobbade i första kommunen inse.
Det är nu som han tog på sig skyddsvästen och sprang in på socialtjänsten. Många var ute efter honom. De jagade honom och beskydd var ett måste.
Först nu verkade allvaret sjunka in hos beslutsfattarna. Men de var ändå tveksamma. De vägrade lyssna på polisen som tydligt klargjorde reglerna och att behovet av skydd var tveklöst. John krigade i flera månader. Det krävdes slutligen ett beslut från förvaltningsrätten innan första kommunen tvingades ta sitt ansvar.
”Utan Kriminellas revansch I Samhället (KRIS) hade jag inte klarat mig”
Under hela denna turbulenta tid, när John försökte göra det rätta och hoppa av, fanns Kris vid hans sida. Stödet och hjälpen han fick därifrån var avgörande berättar han.
–Utan Kris hade jag aldrig klarat mig.
Paul Barath, förbundsordförande i Kris, är kritisk mot hur kommunerna hanterade ärendet. Han framhåller att byråkratin och velandet från beslutsfattarna kunde kostat John hans liv.
Han lyfter även fram att avhoppare inte behöver tjalla för att få skydd. Avhopparverksamheten syftar till att få bort personer från kriminalitet utan någon annan motprestation än att de lever hederligt.
–Om det krävts att någon ska bli angivare så hade Kris aldrig stöttat verksamheten, säger Paul.
John är inget oskyldigt offer. Han var en grov kriminell som tagit till våld, sålt och missbrukat droger och mycket annan brottslighet. Men han är samtidigt en person som nu vill förändra sitt liv. En person som fram till en domstol satte ner foten, var fast i ett byråkratiskt moment 22. Men han gav inte upp. Detta borde var och en som vill förändra sitt liv komma ihåg. Så länge man kämpar finns hopp oavsett hur mörkt det är för tillfället ser ut att vara.
Text: Nina Silventoinen
Foto: Joakim Berndes
