Porträttet: Peter Lundh
Peter Lundh har missbrukat nästan hela sitt liv, närmare bestämt 30 år. 2006 var han nere på botten. Då hade han sedan länge förlorat vårdnaden om sina två barn, han var arbetslös och hemlös. En lång resa började för Peter för att skapa en drogfri och hederlig tillvaro. Numera driver han KRIS Mariestad och känner sig äntligen accepterad i samhället för den han är idag.
Att det går att förändra sitt liv trots ett livslångt missbruk är Peter Lundh ett levande exempel på. Det behöver inte ta en evighet heller. På tre år lyckades Peter bli drogfri, skaffa en lägenhet, få ett jobb och ta körkort. Allt det blev möjligt genom att hålla sig drogfri och vara hederlig, menar Peter.
– De där snabba pengarna man får genom brottslighet, det är ju verkligen snabba pengar, både in och ut. De försvinner ju lika fort till droger, berättar Peter. Nu när jag får min egen lön är jag lite mer rädd om pengarna, fortsätter han.
Peter berättar hur gemenskapen inom KRIS varit väldigt viktig för honom. Det har inte spelat nån roll vilken lokalförening han kommit till så han han alltid mötts av öppna armar. Inom KRIS har han mött många som han trott varit döda på grund av sitt missbruk. Även de han har suttit inne med har han mött i KRIS och det har varit en kick och en inspiration berättar Peter.
– Jag har tänkt, kan dom så kan ju jag, säger han. Jag har fått massor med nya vänner samtidigt som jag har fått tillbaka många gamla också.
Peter är tillbaka i staden han växte upp i, Mariestad. Här arbetar han sedan 1 november 2014 med KRIS Mariestad. Hans arbete resulterade i att han fick ett inspirationspris av kommunen, som tack för att han bidragit med nya idéer och en verksamhet som gör en samhällsnytta.
Peter växte upp med tre bröder och tre systrar, de var sju barn i familjen. Han minns att det var roligt med många syskon men att när föräldrarna drack förekom det våld. Trots att de var många i syskonskaran kände han ett utanförskap.
– Redan som väldigt liten sade jag att det här är inte min familj, säger Peter. Själv var han för liten för att minnas men har fått det berättat för sig. Han drog ofta iväg på egna strapatser och föräldrarna fick leta efter honom.
– Idag hade jag fått ADHD medicinering, säger Peter, för jag har gjort alla bus man bara kan göra. Jag var överallt, skrattar han.
Hemma kände han sig inte sedd utan den uppmärksamhet han fick där handlade mest om hans fel och brister. Han sökte sig ofta till sin mormor där han kände sig trygg och där han inte ville förstöra tilliten mormor hade till honom. Mormor hade han svårt att ljuga för, berättar Peter.
Hans kriminalitet började tidigt med snatteri redan vid 5-6 års ålder, då han muddrade fickor på småpengar. Snatteriet utökades i takt med att han blev äldre och var med i ett gäng som kallades ”grangärdesgänget”. I gänget började han både röka och dricka och han var sju år när han drack sig riktigt full första gången och somnade i en snödriva.
– Då tyckte jag ju bara att det var spännande, säger Peter, jag visste ju knappt vad alkohol var. Men det var någonting som hände i honom när han drack, berättar Peter. Redan vid den åldern var det nåt som triggades av att dricka alkohol. I mellanstadieåldern sökte han sig till vänner som var mer som honom och det resulterade i inbrott i bland annat matkällare på jakt efter vin.
Som tolvåring miste han sin pappa vilket påverkade Peter mycket. Han hade svårt att hantera sorgen och hans drickande tilltog. Det gjorde även hans mammas drickande. Mamman, som var hemmafru drack efter pappans död dagligen. Peter växte upp i tron att hans pappa avlidit på grund av sjukdom men fick i vuxen ålder veta att han i själva verket tog sitt liv. Först vid 32 års ålder fick han veta sanningen, något den övriga familjen vetat. Detta gjorde att sorgen började om, beskriver Peter. Han hamnade på sjukhuset som 12-åring på grund av en spritförgiftning då han druckit på en klassfest. Ingen pratade dock om detta med honom, varken hans familj eller socialen och enligt Peter var det där och då hans missbruk på riktigt tog fart.
Både Peter och hans mamma sökte efter pappans död tröst i flaskan på varsitt håll och deras relation försämrades snabbt. Peter berättar hur han vid den här tiden började förakta sin mamma som han tyckte var det vidrigaste han visste. Han började bli fysiskt våldsam mot sin mamma och sökte sig oftare och oftare hemifrån. Ibland sov han inte hemma utan valde tvättstugor och cykelförråd för att han inte orkade gå hem och träffa henne. Under denna tid snodde han också sin första bil, som egentligen var en lastbil och Peter ler vid minnet att han knappt nådde ner till pedalerna. När Peter nu i vuxen ålder ser tillbaka på den tiden frågar han sig varför det aldrig blev några konsekvenser av hans handlande. Vad han än gjorde blev det aldrig några konsekvenser från polis eller socialtjänst, utan de körde bara hem honom och släppte av honom vid vägen. Peter berättar att han en natt blivit tagen av polis tre gånger och poliserna som körde hem honom hotade med att följa med upp om det hände igen den natten. Peter hade då berättat att han inte ville hem då hans mamma var onykter, trots detta hade poliserna suttit kvar i bilen för att se att han gick in i sin port.
– Vad de inte visste var att jag gick en våning upp och väntade i trapphuset tills de åkt igen, säger Peter och ler sorgset.
Peter berättar vidare hur hans klasskompisar ville bli polis eller brandmän när de blev stora, själv ville han bli som några äldre killar som satt tillsammans i en kvart och tog amfetamin. Detta blev verklighet, för endast tretton år gammal tog han sin första spruta med amfetamin.
Han hängde med ett äldre gäng, lite på nåder och han stod ut med att få stryk av dem för att ibland få tillgång till deras droger. Detta sammanhang ledde honom in på lite grövre brott och han började förfalska checkar. Hans leverne och missbruk tog honom till både Christiania i Köpenhamn, Amsterdam och sedan till Malmö. Han levde i sitt missbruk men mådde också dåligt och ville fly bort från sitt eget liv. När han var sjutton år gammal försökte han ta sitt liv.
En midsommarafton på Hjo camping mötte han tjejen som skulle bli mamma till hans två barn. Under tiden de levde tillsammans hade de en stökig relation med mycket fylla och bråk men hans narkotikaanvändande sköttes lite mer på sidan om än tidigare. När relationen sprack började helvetet, som Peter beskriver det. När barnen kom varannan helg försökte Peter att hålla ihop och drack några folköl men all annan tid då barnen var hos mamman missbrukade han hela dagarna.
Det krävdes att barnen blivit familjehemsplacerade när mamman också försvunnit ut i missbruk för att Peter skulle känna att han behövde göra en förändring. Då sökte han hjälp och fick komma till missbruksenheten i kommunen där han bodde. Efter tre månader fick han tillbaka vårdnaden om sina barn. Han höll sig i skinnet en tid innan han började ta amfetamin igen. Återigen sträckte Peter ut handen för att få hjälp och då fick han åka iväg på familjebehandling under sex månader. Där fick Peter och hans barn sin bästa tid ihop under småbarnsåren. Väl ute igen så återföll Peter i sitt missbruk efter nån månad, men intalade sig att han inte var någon pundare utan han kunde ta droger socialt. Han rättfärdigade sitt eget missbruk som snabbt eskalerade. Han förlorade återigen vårdnaden om sina barn och skulle drifter inte träffa dem på ett bra tag.
2006, vid 44 års ålder hade han inte träffat barnen på över ett år, hade ingen fast bostad och var på botten.
Han beskriver hur han 2005 kliver av en buss med allt han äger, en halvfull träningsbag med blodiga och smutsiga kläder och hur han plötsligt känner att han har fått nog. Han hade nått sin botten. Peter fick året efter en plats på ett behandlingshem i Valbo i Norrköping där man arbetar efter 12-stegsmetoden. Den 26 april 2006 blir Peters första dag på sitt nya liv.
– Det var det bästa jag har gjort, men samtidigt var det det tuffaste jag har gjort också, säger Peter med eftertryck.
Efter avslutad behandling skulle han slussa ut från Valbo behandlingshem. Då började Peter att praktisera på KRIS. Peter kände inte till KRIS och vad de stod för utan fick lära sig om allt man arbetar med inom KRIS under sin praktik. Han följde med flera gånger när medlemmar höll sina föreläsningar och berättade om sina liv och imponerades av deras mod. Under praktiken fick han även en egen lägenhet i Norrköping som han successivt spenderade mer tid i, i takt med att han vågade släppa taget om behandlingshemmet. Efterhand utvecklades Peters praktik till en anställning i KRIS. Det innebar att han fick gå en hel del utbildningar i Stockholm vilket han tyckte var jobbigt.
– Alla nya situationer som nykter och drogfri var jobbiga, berättar Peter. Det var stressande med tunnelbana, en stor stad med puls och okända situationer tänjde mig men jag växte med uppgiften.
Jag kommer ihåg det som en väldigt intensiv period men oerhört nyttig, avslutar han.
Under tiden på behandlingshemmet träffade han sina barn ett par gånger och när han fått sin lägenhet träffades de oftare. Även barnens mamma som haft det tufft med missbruk genomgick under denna period en 12-stegsbehandling.
De kommande åren tog han sitt körkort som han förlorat två gånger tidigare och han ansökte även om skuldsanering vilket gjorde honom skuldfri. Han beskriver att det var en befrielse och en slags nystart.
Peter ägnade under flera år sin tid till KRIS Norrköping och var inblandad i flera olika projekt och utbildningar inom organisationen. 2013 flyttade han från Norrköping till sin hemstad Mariestad.
Tiden innan hade han dock utbildat sig till behandlingspedagog på Valbo, där han själv gjorde sin egen behandling ett antal år tidigare. Under tiden han utbildade sig jobbade han extra både inom behandling och inom KRIS. Det höga tempot han höll fick honom att bränna ut sig och han blev sjukskriven i sex månader. Under sjukskrivningen hade Peter möjlighet att fundera över framtiden och vad han ville göra med sin tid. Detta resulterade i att då han tillfrisknat hade han bestämt sig att starta KRIS i Mariestad, något han inte ångrar. Numera har han fått en fast tjänst i kommunen för att driva KRIS och just nu håller han på att utveckla ett behandlingsprogram.
– Idag är jag accepterad i samhället för den jag är och inte för den jag har varit och det är väldigt skönt, avslutar Peter och ler.
