Har socialstyrelsen tappat kontrollen över missbruksvården
Reportage:
För att bryta den höga narkotikadödligheten krävs fler och effektivare insatser. Bättre tillgång till läkemedelsassisterad behandling och rena sprutor, bättre samverkan och kunskap, utdelning av motgiftet Naloxon och andra skadebegränsande åtgärder. Förslagen finns med i ny åtgärdsplan från Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.
Narkotikarelaterad död nått rekordnivåer i Sverige, nära 900 personer avled i fjol. Det handlar om dödsfall som borde kunna förebyggas och därför är det viktigt att analysera omständigheterna och förstå vad som hänt.
Enligt rättsmedicinskas register var ökningen måttlig fram till 2006 då dödligheten steg kraftigt uppåt, orsaken är framför allt en markant ökad dödlighet i Subutex och Metadon, de läkemedel som används i underhållsbehandling av heroinister. Fler dör numera med dessa läkemedel i kroppen än med heroin. Året innan dödligheten sköt i höjden liberaliserades underhållsbehandlingen och byggdes ut, vilket ger ett bekymrande tidsmässigt samband.
Förespråkarna för underhållsbehandling med Metadon eller Subutex har ofta uppfattningen att det är den restriktiva narkotikapolitiken som är boven i dramat och behandlingar som syftar till drogfrihet inte fungerar. På den andra planhalvan finns de som är starkt kritiska till underhållsbehandling, eftersom det skapar ett livslångt beroende av läkemedel och att insatserna sätts in alldeles för tidigt innan något annat prövats.
Fred Nyberg, beroendeforskare och senior professor Uppsala universitet
–Det finns mycket som talar för att det finns andra orsaker till detta än själva politiken. Att skylla på den svenska modellen är att göra det lätt för sig. I dag finns det många smärtpatienter som får legalt föreskrivna narkotika preparat, som utvecklar ett beroende utan att ens snudda vid någon politik. Man skulle kunna vända på det och säga att den svenska narkotikapolitiken räddat många att gå över styr. Antalet narkotikarelaterade dödsfall måste ses i ljuset av hur man analyserar dödsfallen. Att vi har en ökning är ostridigt som jag ser det. Men att vi är nummer ett i Europa när det gäller narkotikarelaterad död – behöver inte alls vara sanningen. Vi har olika sätt att se på vad en narkotikarelaterad död omfattas av, olika kriterier hur vi analyserar helt enkelt. För att kunna göra en rättvis bedömning måste alla länder ha en likvärdig standard på sitt tillvägagångssätt, vilket inte är fallet nu. I Sverige räknar vi in många fler aspekter än i många andra länder. Något av stor vikt och betydelse är preventionen. Hur vi förhindra att personer börjar missbruka.
Rätten till drogfri behandling – inget för Socialstyrelsen
När man läser Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens rapport får man lätt uppfattningen att underhållsbehandling med läkemedel är den enda möjliga vägen till ett bättre liv. All form av traditionell behandling är ett barn av sin tid. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten lägger allt i samma korg. De upplevs spela högt, visar öppet sin uppgivenhet mot narkotikan. De preventiva förslagen lyser med sin frånvaro, det handlar bara om skadereducering.
Lättja eller dumdristighet?
Vad sänder samhället för signaler när vi hissar vit flagg och ger upp kampen mot narkotikan? Drogerna dödar oavsett de är lagliga eller inte. Vi måste acceptera att det finns människor som aldrig kommer sluta med tyngre missbruk. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. Kan en enda människas liv räddas är det sjukvårdens skyldighet att finna lösningen för hur så ska ske. Men om någon – mot förmodan om man lyssnar på socialstyrelsen – både vill och kan tillgodogöra sig en läkemedelsfri behandling, är det en vinst i slutändan för såväl samhället som den enskilde patienten.
Överläkaren: ”Alldeles för lågt ställda krav på underhållsbehandling”
Kerstin Käll är överläkare och medicinskt ansvarig för Beroendekliniken vid Universitetsjukhuset i Linköping. Hon anser att LARO befinner sig i ett ingenmansland utan kontroll och självklara regler.
–Underhållsbehandling skall vara ett sista alternativ. Först ska andra behandlingsmetoder vara uttömda. Så är inte fallet i dag. Dessutom är riktlinjerna för programmet knapphändiga. Allt för stort ansvar vilar på den enskilde läkaren. Oerfarna kollegor kan få det jobbigt när det inte finns några tydliga riktlinjer. Risker och felbedömningar ökar avsevärt i pressade situationer.
”Att tillåta ett visst sidomissbruk blir allt vanligare”
Kerstin berättar att det blir allt vanligare beroendeläkare ser mellan fingrarna och tillåter ett visst sidomissbruk. Reglerna är allt för luddiga och det finns läkare som skyddar sina patienter och inte tar upp att de missbrukat på sidan av, berättar hon.
Låga kostnader i jämförelse med traditionell behandling
LARO behandling är dessutom en riktig spargris för kommunerna, landstinget står för och bekostar vården. Många kommuner säger nej till annan typ av behandling och då återstår bara underhållsbehandling. Kerstin ser också ett problem med att utöka LARO innan det finns tydligare riktlinjer för verksamheten.
Hon är inte ensam om kritiken mot LARO
Allt fler beroendeläkare ställer sig kritiska till socialstyrelsens oförmåga att kvalitetssäkra behandlingen. Orsolya Hoffman är specialist i allmänpsykiatri.
–Det förkommer gränslösa överförskrivningar. Patienter får vad de ber om utan att bli i ifrågasatta, berättar hon. Hon menar att många läkare måste bli mer noggranna. Att kunna se skillnader mellan olika patienter när det gäller dosering av läkemedel och bättre kontroll i största allmänhet.
Socialstyrelsen följer inte upp och utreder brister och fel.
–Att de många många dödsfallen är försvårande är ostridigt, säger Hoffman. Problemet är att Socialstyrelsen blundar för under vilka omständigheter dödsfallen kommit till. Det finns framtagen statistik som bekräftar att fler dör av lagliga opioder än av heroin. Frågan är i vilken utsträckning de avlidna har varit inskrivna i programmet eller inte. Det finns ingen sådan statistik, säger hon.
Korpbergets behandlingscenter med fokus på personlig utveckling
Korpbergets behandlingscenter är ett av två behandlingshem som Vägen UT har besökt för att få en uppfattning vad läkemedelsfri behandling är. I ljuset av debatten om underhållsbehandling pratas det sällan om alternativen till den behandlingsformen. Behandlingshemmet har funnits i 30 år. Korpberget är ett av Sveriges äldsta behandlingshem som bygger på 12-stegsprogrammet. Verksamheten har pågått sedan början av 1980-talet och har fortfarande förändring och utveckling som ledande principer. Ingen som kommer till Korpberget har tvingats dit. Tvärtom, det är ett val som den enskilde individen gör. Korpberget har sedan starten haft en ledande ställning, framför allt inom behandling av kemiskt beroende (narkomani och alkoholism) och kriminalitet. I slutet av 1980-talet fick Korpberget stort stöd och uppmuntran av Daniel J. Anderson, som anses som en av grundarna av den så kallade Minnesotamodellen. Han blev något av en mentor för Korpbergets fortsatta utveckling. Under åren har metoderna ständigt utvecklats och förfinats och lett till en mängd olika specialprogram för till exempel anhöriga, personer med kriminalitet som livsstil, män som utövar våld och kvinnor som utsätts för våld i nära relationer och andra kategorier av patienter. Ur Korpbergets samlade erfarenheter av behandling och utbildning har också den så kallade addiktologin, läran om beroende, besatthet och bindningar, utvecklats.
Hit kommer människor som vill göra en förändring
Det är den första känslan jag får när jag kommer in på behandlingshemmet. Här pågår det hela tiden en process. Alla som är här upplevs vilja sluta missbruka och de vet att det krävs mycket av dem och det gör ont. Ingenting är enkelt. Blod svett och tårar. Men de som klarar sig igenom behandlingen har stora förutsättningar att klara livets alla svårigheter.
”En bristfällig utveckling”
Jan-Olov Öhlén är VD och behandlingschef vid Korpberget. Han är en stark förespråkare för behandlingar utan inblandning av läkemedel.
–Det blir en bristfällig utveckling om en person är drogad hela tiden. Här jobbar vi med hela konceptet. Är man känslomässigt avstängd så sker ingen förändring. Man hålls kvar i det gamla. En del i längtan efter att inte må dåligt är att söka sinnesförändring utifrån. Det är de otillfredsställda behoven i barndomen som vi oftast knarkar på. Vi får ju sällan en karta med oss när vi föds. Vi hittar istället andra saker som droger och destruktiv sex eller vad det nu kan vara. För de flesta som är här handlar det om illegalt knark. Vi har alltså tryckt bort våra känslor med droger och sedan kommer det läkare och säger att de har lösningen på problemet.
”De erbjuder samma droger i en gul förpackning – som kallas recept”
–Det är ansedda läkare som erbjuder samma droger som var anledningen till att patienten kom till oss. Helt plötsligt ska samma droger hjälpa patienten!? Snacka om att patienten befinner sig i himmelriket. Är man en beroendepersonlighet så tar man både legalt knark och sidomissbrukar illegalt knark, livsstilen är ju kvar. Det finns mycket klinisk, medicinsk forskning. Den forskningen är ekonomisk understödd av läkemedelsbolagen. Om man stöttar forskning ekonomiskt måste man kunna rikta den åt vilket håll man vill ha den, eller?
Känslomässig tillgänglighet
Jan-Olov är starkt kritisk till den medicinska forskningens underlåtenhet att ta hänsyn till känslomässig status. Vilket vore högst relevant när man bedömer en persons möjligheter att få Metadon eller Subutex. Hur känslomässigt tillgänglig är en person för sina barn om man exempelvis får metadon? Detta tar forskningen inte någon som helst hänsyn till, säger Jan-Olov.
–Forskningen tar inte in några sidoeffekter utan ser det bara rent kliniskt. Beroendeproblematiken är lika mycket andlig och känslomässig, fysiskt och mentalt tillstånd. Det är det vi kallar för beroende, säger han.
Läkemedel som fördunklar sinnena hjälper inte människor att tillfriskna
Han berättar att flertalet av patienterna som kommer till Korpberget har tidigare varit inskrivna i olika metadonteam. Deras liv blev knappast bättre för i så fall hade de aldrig sökt sig till oss, berättar han.
Inga patienter vågar prata om förhållandena i LARO
–De tystas ner säger Jan–Olov. Ingen formell munkavel, utan en subtil tystnad. Det är tråkigt och inte alls bra. Jag tycker att man ska prata om konsekvenserna hur det verkligen är.
Utvald bild för inlägget:
Socialstyrelsens huvudkontor i Stockholm. Foto Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.
