Aldrig backa: Om styrka,svek och kärlek

KULTUR:

Tre tjejer, tre livsöden i en mammagrupp på KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) Deras liv har kantats av droger, våld och hemlöshet. Livet på samhällets bakgård har bytts ut mot barn, nappflaskor och en stark vilja att förändra sina liv till något positivt. Dokumentärfilmaren Åsa Blanck har under två år följt Sara, Javi och Isabella i deras strävan att lyckas bli drogfria och kämpa för sina barn.

Från en bloggande 100 åring (Dagny) till tre kvinnor som slåss med missbruk och utanförskap, har Åsa visat prov på fingertoppskänsla och precision. Ingenting lämnas åt slumpen och tittarna får en god inblick i tjejernas vardag och deras kamp för ett bättre liv. Det är en gripande berättelse som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Den totala öppenheten bland de medverkande gör den här dokumentären till något alldeles speciellt.

Javi: ”Jag är 19 år men känner mig gammal”
Hon växte upp med en mamma som var psykisk sjuk och har flyttat cirka 60 gånger i sitt liv. Allt ifrån fosterhem till instruktioner. Hon stal sin mammas piller vid 12 år ålder och började knarka vid 13 års ålder
–Utan min son hade jag inte varit här i dag, Jag är glad och tacksam att jag behöll honom, säger Javi

Isabella: ”Häktet räddade mitt liv”
En tidig drogdebut som många år senare slutade på häktet.
–Att jag blev häktad räddade mitt liv. Tidigare brydde jag mig bara om drogerna, pengar och knark. En gång trodde jag hjärtat skulle stanna, säger hon. Under tiden på häktet blev jag ren och kort därefter gravid, fortsätter Isabelle.

Sara: ”Struntar jag i min sjukdom kommer jag återfalla i missbruk”
Hon var partyprinsessan som blev heroinist på plattan. I dag är hon drogfri och lever med man och barn
–Pengar till heroin var det enda som betydde något. I dag är jag fri och kan göra det jag vill, säger hon.

Jag träffar Åsa på SVT där hon arbetar. Hon berättar inlevelsefullt hur hon kom i kontakt med mammagruppen på KRIS Stockholm

”Om detta måste du berätta”
–För två år sen hörde jag mitt namn ropas högt över en parkeringsplats. Fram sprang Anki, en älskad bvc-sköterska som jag inte sett på tio år. Hennes ögon glittrade när hon berättade om sitt nya jobb på Sveriges enda BVC för missbrukande och före detta missbrukande mammor. ”Om detta måste du berätta!” Så kom det sig att jag hängde i en mammagrupp på KRIS, i nästan två år. Och träffade Sara, partyprinsessan som blev heroinist och hamnade på kåken. Javi, som lämnades bort som liten och tillbringade sin tonårstid på sluten ungdomsvårdsanstalt. Bella började knarka när hon var 13 år, vars bästa vän blev mördad, skjuten med sex skott. Tre unga tjejer. Helt olika bakgrund och vägar in och ur missbruk, berättar Åsa

”Jag dras starkt till historier som får människor att känna sig mindre ensamma och som ger hopp”
Hon berättar om den första gången hon kom till mammagruppen på KRIS och träffade tjejerna. Det tog inte lång tid för henne att förstå vilken kraft det var i deras livshistorier.
–Det var en bottenlös missar blandad med galghumor, kraft och mod. Jag var intresserad att veta vad som orsakat dessa livsöden, något tjejerna inte själva visste fullt ut. Jag fastnade för det. Här fanns något att berätta som inte alla vet, säger Åsa.

”De smartaste, roligaste och snyggaste tjejerna, jag någonsin varit i kontakt med”
Åsa pratar om mötet med tjejerna och deras olika livshistorier. Vad var det som hände? Vad leder fram till en sådan katastrof?
– Jag ville veta mer. Den gemensamma nämnaren för tjejerna, fan dom är de smartaste, roligaste och snyggaste tjejerna jag någonsin träffat. I övrigt ser deras livshistorier olika ut.

Autenticitet och trovärdighet är viktigt
–Jag började filma hela mammagruppen. Efter en tid började jag även följa de tre huvudpersonerna, utanför gruppen. De personerna fattade ett aktivt beslut, de ville berätta sin historia. Jag började följa dessa personer och gjort det parallellt under hela tiden, berättar Åsa.

Det är en gripande berättelse i tre delar utan skyddsnät. Vi får följa tjejernas i deras kamp, diskussioner och olika val de ställs inför. Filmen besitter en kraft och styrka som får berättelsen att gå igenom tv-rutan.

Åsa Blanck debuterade 2003 med Ebba & Torgny och kärlekens villovägar (producent, regissör, ljudtekniker), vilken följdes upp av Vikarien (2006). Bland övriga filmer kan nämnas Bedragaren (2008), Den stora friheten (2011) och Morfar & jag och helikoptern till himlen. Blanck regisserar merparten av filmerna i samarbete med Johan Palmgren. Vikarien tilldelades en Guldbagge 2007 för bästa dokumentärfilm. 2010 fick Blanck motta Eric Forsgrens stora dokumentärfilmspris och 2012 stipendium ur Lena Hellmans minnesfond. 2015 gjorde hon Det är inte så dumt att bli gammal. Tre fristående delar om tre färgstarka personer med lång erfarenhet av livet.