Sorg, tomhet och förtvivlan
LEDARE:
I går var det dubbel sorg i ordets rätta bemärkelse. Jag befann mig i kyrkan för att begrava min svåger när jag nåddes av nyheten om illdådet i Stockholm. Min första reaktion, instinktivt slita fram telefonen och försäkra mig om att min dotter var i säkerhet. Tankarna började snabbt snurra, fanns det någon annan anhörig, kollega eller vän som befann sig i stan.
Sverige har vaknat upp till ännu en dag. Människor äter frukost, förbereder sig för att träffa vänner eller tar hand om sin familj. Men det här är ingen vanlig dag, det är sorgens dag. Vad hände egentligen? Terrorattack, ensam galning, när smäller det nästa gång? Vågar vi släppa i väg våra barn på aktiviteter idag? Det är precis den reaktionen hos oss förövaren eller förövarna vill uppnå. Rädsla, skräck och panik är som honung i förövarnas munnar. Man ska största respekt för händelsen och inte vara dumdristig. Men trots allt måste livet gå vidare
Bomben i Oslo och massakern på Utöya 2011 har lärt oss att inte dra förhastade slutsatser. Men det fega tillvägagångssättet känns icke desto mindre väl igen från tidigare terrordåd i Västeuropa: En lastbil som plöjer igenom en folkmassa. Det hände i Nice i juli förra året och det hände i Berlin i december. IS har också länge uppmanat anhängare runtom i världen att utföra terrordåd mot mjuka mål. Det är ett billigt sätt att döda så många oskyldiga människor som möjligt och att så terrorns vardagsfruktan i samhällskroppen. Något mjukare mål än Drottninggatan i Stockholm en fredagseftermiddag när våren äntligen har kommit är svårt att tänka sig. Den bästa terapin mot det hemska som hänt är att bara prata om det.
Det är fantastisk att se så många hjälpsamma och modiga människor agerar när det overkliga inträffar. Personer som osjälviskt hjälper till på katastrofplatsen och tar hand om skadade människor. Många erbjöd sina hem för personer som inte kunde komma hem på grund av att lokaltrafiken stoppats. Dessa solidariska handlingar skänker hopp och förtröstan i ett samhälle som brottas med segration och utanförskap.
Låt oss stanna i den här känslan ett tag. Snart nog är vi framme vid cynismen, grälen, anklagelserna. Mot medier, mot poliser, mot politiker. Vem bär ansvaret, huvuden ska rulla och så vidare.
Nu går tankarna till de drabbades familjer och till alla som så förtjänstfullt ställt upp i denna svåra stund.
Christer Renlid
