Nu blickar vi framåt
Krönika:
Då var det dags att städa bort tomtar, pepparkakshus och skicka ut julgranen från balkongen så grannarna i vredesmod börjar bulta på dörren och sätta upp post it – lappar på densamma. Bort med det gamla och in med det nya. Nu måste vi blicka framåt och inte fastna i fjolårets elände och misär.
Jag har försökt skriva om året som gått utifrån ett kriminalpolitiskt perspektiv, dödsskjutningar och mordrättegångar och alla presskonferenser där Morgan Johansson och Anders Ygeman presenterat det ena straffskärpningsförslaget efter det andra. Det har varit en orgie i att visa handlingskraft. Dessutom är tidningarna fulla av tillbakablickar så låt oss i stället föregripa nyårsartiklarna och ägna oss åt framtiden.
Regeringen måste beslutsamt och tydligt visa vad man vill. Våga ta initiativ som grundar sig på en långsiktig och hållbar kriminalpolitik. Det måste var slut att bara ”släcka bränder” och försöka tillgodose den allmänna opinionen med förslag som inte är genomtänkta eller ligger i linje med med den rådande samhällsutvecklingen. Den Europeiska unionen hotas ständigt av ultranationella politiker som opportunistiskt och hänsynslöst spelar på människors rädsla och främlingsfientlighet. Våra politiker är våra främsta företrädare och har till uppgift att sortera och analysera innan de tar beslut.
Vi kan bura in människor fängelse i åratal, men en dag kommer de ut och under tiden de suttit där sår har det rekryterats nya förmågor till den organiserade brottsligheten. Fler poliser, strängare straff och hatet bara växer. Sverige behöver fler poliser, men vi behöver också någon som kan vända utvecklingen. Det kan inga poliser eller hårdare straff i världen ändra på. Vi behöver en politik som är bred och inte enkom försöker straffa bort problemen. Vi behöver politiker som förstår att hat och utanförskap är ett djupt rotat problem som kräver insatser av hela samhället. Vi ska inte låta civilsamhället ta över statens åtaganden, men de måste komplettera de repressiva åtgärderna på ett mer långtgående plan än i dag.
Paniken och rädslan får aldrig vinna över modet att faktiskt våga göra det som på sikt är det rätta. Att inte låta sig dras med och i affekt fatta beslut som i längden tar sig uttryck i mer hat och utanförskap. Under året har jag träffat många intressanta människor på betydelsefulla poster inom rättsväsendet. Det finns en vilja till förändring hos de flesta men någonstans i den politiska beslutsordningen tenderar deras innovativa tankar att fastna i en stelbent politisk kultur, som i dag mer än någonsin styrs av populism.
Arbete är en ingrediens som spelar stor roll när det handlar om att komma till rätta med utanförskap och kriminalitet. Dessvärre har regeringen stundtals misslyckats på den punkten. För att en människa ska känna sig behövd och kunna utvecklas och må bra måste den ha en sysselsättning. I dag har regeringen i sin iver att skaffa ”Riktiga” jobb skrotat möjligheter för människor med funktionshinder att få en chans att komma in på arbetsmarknaden. Fas- 3 jobben försvann utan att dessa ersattes med något likvärdigt. Möjligheten till lönebidrag för personer som stått utanför arbetsmarknaden under en längre period har också försämrats. Okej att regeringen höjde taket med 300 kronor från 16.700 till 17.000 kronor, men den höjninge motsvarar åndå inte de kollektivavtalsenliga lönenivåer som råder Att inte låta dessa människor få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden är ett bakslag i arbete mot utanförskap. Det måste finnas konstruerade vägar att komma in på arbetsmarknaden för denna målgrupp.
Slutligen vill jag säga. Det finns inga hopplösa människor bara hopplösa situationer och de är till för att övervinnas.
