Utanförskap och hopplöshet
KOLUMN:
I dag höll justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Anders Ygeman presskonferens med anledning av den senaste tidens bilbränder. För nionde natten i rad har bilar bränts i Malmö
–Jag är förbaskat trött på dessa ligisters förstörelselusta. Den kommentaren ger Morgan Johansson inledningsvis på pressträffen i Rosenbad tidigare i dag. Han är nog inte ensam om att tycka så. Frågan är vad samhället kan göra för att förhindra denna skadegörelse? Det handlar om utanförskap – något man inte löser med enbart hårdare straff och fler poliser. Denna meningslösa skadegörelse utförs inte av några rutenerade brottslingar. Det är företrädesevis ungdomar utan framtidstro som bor i segregeade områden. Det legetimerar inte att man får bränna bilar – men det kräver omfattande sociala insatser för att komma till rätta med problemen.
Justitieministern säger att samhället inte kommer att lägga några fingrar emellan för att få tag på förövarna. Regeringen föreslår ökade befogenheter för polisen och ytterligare straffskärpningar. Bortsätt från de repressiva förslagen om fler poliser och straffskärpningar lyfter regeringen fram det förebyggande arbetet som högst väsentligt för att komma åt problemen. Men det räcker inte att bara föreslå mer förebyggande arbete, det gäller att förverkliga arbetet och hitta metoder hur det ska utföras. Intitivet är bra men hittills har resultaten uteblivit. Regeringen borde ge ideela organisationer ökade resurser och stöd – där finns oftast kompetensen och närvaron som så väl behövs.
Det är bra att straffskärpningshysterin inte fullkomligt tar över debatten om hur vi ska komma tillrätta med brottsligheten. Det har allt för ofta på senaste tiden när media rapporterat om bilbränder och annat elände, höjts röster för strängare straff. Att enkom försöka straffa bort sociala problem är bara en kortsiktigt lösning. Givetvis skall personer som begår dessa brott lagföras och straffas. Men den stora och långsiktiga frågan måste väl ändå vara hur vi förhindrar att inte nya ungdomar fortsätter med dessa meningslösa tilltag. Det förebyggande arbetet måste få en högre status. I dag blir många politiker töntförklarade så fort de inte föreslår hårdare tag och fler poliser. Det ena utesluter inte det andra. Poliser och andra aktörer som arbetar med dessa människor måste vara närvarande där det händer. Det går inte att sitta på högkvarteret och bestämma – någon måste finnas på plats också. Nu får vi hoppas att regeringen planer inte bara är en papperstiger. Det börjar bli hög tid att leverera.
