Ingenmansland del 2 – Sveket
Det är en gråmulen dag i Stockholm när jag åker för att träffa Calle. Han är klädd i munktröja och jacka. Trotts att det nästan gått två år sedan han lämnade gänget han tillhörde är han reserverad när han möter mig. Han vill inte vara med på bild och jag får inte röja hans identitet.
-Jag har fortfarande ett pris på mitt huvud, säger Calle. I går berätta vi om en händelse när Calle var med och misshandlade en person som gjort inbrott hos en gängledare. I dag fortsätter hans historia om hur han tog sig ur ett våldsamt och destruktivt liv. Calle lever i dag med skyddad identitet.
Hur hamnade du i gänget?
-Det var en kompis till mig han var fullvärdig medlem i gänget. Han tog med mig på fester ibland som klubben anordnade. Efter ett tag började jag odla mer kontakt med presidenten som gängledaren kallas för. Jag var ung och dum och såg upp till de äldre fullvärdiga medlemmarna i klubben. Jag ville bli som grabbarna, coola, våldsamma och så hade de många tjejer också.
Vad krävdes av dig för att komma in i klubben?
-I början var det småsaker, springa och lämna pengar och leverera narkotika sedan ökade kravet. Utpressning, narkotikaförsäljning, torpedverksamhet.
Vill du ge några exempel?
-Några medlemmar skulle sälja två kilo amfetamin. Innan affären skulle bli av förvarade jag narkotikan i min lägenhet. Nyckeln hade jag lämnat över till en person som skulle hämta narkotikan. Det var ett sätt att visa ”att man är att lita på” Ingen kom och hämtade narkotikan som planerat. De inblandade personernas telefoner var avstängda – ingen dök upp och narkotikan var kvar i min lägenhet. Jag blev rädd och försökte bryta upp min dörr och flytta på grejerna.
Vad hade hänt?
-Grabbarna hade åkt fast. Det tog bara några minuter så kom polisen till lägenheten och bröt upp dörren. Jag blev anklagad för försäljning av knarket.
Hamnade du i fängelse?
-Jag okade inte längre alla skyllde på mig. Jag berättade som det var för polisen. Alla våldsamheter, sveken och missbruket hade gjort mig till en människa jag inte ville vara. Jag tog mitt straff och fick sitta i fängelse.
Vad hände sedan?
-Jag bestämde mig för att lägga av. Då fick jag uppleva det andra straffet. Förutom att det gamla gänget krävde mig på pengar för att jag pratat med polisen och inte tagit på mig all narkotika jag blev dödsdömd i kriminella kretsar. Jag fick snabbt en skyddad identitet och blev tvungen att gå under jorden. I dag finns det ingen heder kvar i gängen. De dra drar sig inte för att hota både flickvänner och barn för att komma åt dig. I början befann jag mig i ingenmansland . Mina gamla kompisar jagade mig och polisen hade jag svårt att lita på.
Hur går man vidare då?
-Det gör så ont! Jag fick efter en tid kontakt med avhopparpolisen. Jag fick hjälp att flytta till en annan ort. Dessvärre var jag tvungen att bryta med min familj och dåvarande flickvän. Jag kommer aldrig kunna återvända igen. Men jag hade inte något annat alternativ om jag ville fortsätta leva. Det finns inga genvägar från den här skiten man måste vara stark och tro på att det finns andra sätt att leva. Min förhoppning är att gänget som jag lämnat får nya problem med andra gäng eller avhoppare så mitt case blir mindre viktigt. Men jag vågar inte visa mig på evenemang där jag vet att de håller till. Det är lite ödets ironi att polisen är den som faktiskt ser till att man kan och får förutsättningar att lämna gänget.
Hur lever du i dag ? Vad krävs av samhället för att få kriminella att hoppa av?
-Jag arbetar med att att hjälpa andra som hamnat i samma situation. Jag försöker att leva normalt men sover alltid med ett öga öppet. Det måste finnas ett alternativ till gänget. Gängtillhörigheten är viktig och en trygghet för många. Trycket från organisationen att man stannar kvar är påtaglig stark. I mitt fall bröt jag mot alla regler – men det finns många som de vill stannar kvar. Då krävs det att medlemmen kan betala stora summor pengar för att lämnat gänget och få vara i fred.
På KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) säger man till Vägen Ut,
-Vi försöker ta i mot så många avhoppare vi kan. De som kommer till oss måste vara motiverade och ställa upp på de villkor som gäller för oss.
I nästa avsnitt Pratar vi med politiker, poliser och advokater samt företrädare för organisationer som hjälper avhoppare
Text Christer Renlid
Missa inte första delen i denna serie.
Del 1: Ingenmansland – Ett liv i ständig skräck https://www.krisvagenut.se/2015/12/17/ingenmansland-de…i-standig-skrack/
