Hjälpstickan – en värmande ”hand” i i kylan
En tidig morgon i mitten på oktober träffar jag Ulrica, initiativtagaren till Hjälpstickan. Vi sätter på ett café vid Hornstull och beställer varsin latte . Ulrica har jag följt via de sociala medierna länge och hennes fotointresse är väl känt för mig. Men under Almedalsveckan förra året när vi vid ett tillfälle möter varandra bestämmer vi oss för att ta en fika och då nämner hon projektet Hjälpstickan. Jag får en kort förklaring mitt i vimlet om hjälpande människor som stickar för att värma människor i nöd under vintern. Vi bestämmer oss för att göra en intervju längre fram, och nu sitter vi här och hör pyset från ångan när mjölken förbereds till kaffet.
Berätta lite vem är du?
– Jag jobbar som kommunikatör och har en hobby som heter stickning och har handarbetet i hela mitt liv ”on and off” kan man säga. Efter grundskolan gick jag samhällsinriktning på gymnasiet och efter det på Sigtuna folkhögskola. Där fick vi prova på allt möjligt som foto, väva, ull, garn, stickor, träslöjd, målning och en massa olika discipliner. Där träffade jag en tjej från Färöarna som kunde sticka. Hon behövde inte ens titta ner utan hon bara matade på i mönsterstickning och jag blev så imponerad och då tog det lite extra fart med stickningen.
Kul, var föddes idén och namnet till Hjälpstickan?
– Ja då var det så här att 2008 så hade jag sagt upp mig från mitt arbete och det tickade på lite medan jag väntade med att få börja på mitt nya arbete en månad senare, då fick jag lite tid att tänka och just den vintern i januari så var det snorkallt och alla hjälporganisationer efterfrågade kläder. Problemet var att folk bara rensade ur sina sommarkläder och de fick inte jackor och skor som var värmande.
Då slog det mig att här sitter jag och producerar vantar, mössor och halsdukar som är lite småvarmt och det kanske är någon som behöver det. Så jag skickade ett mail till Stadsmissionen i Stockholm och sa; Hej det här är min idé. Idén var att det jag stickade bara fick gå till de som fryser och fick inte säljas i butik, alltså en mössa skulle värma en hemlös, var min tanke.
Jag skrev ett blogginlägg om detta och där uppkom Hjälpstickan kan man säga. Vet inte hur det kom sig men Svenska Dagbladet skrev om mig efter det och då sa det bara pang. Sen ringer det en dam och frågade om man kunde öppna en filial och det hade jag inte tänk på, utan jag hade tänk att det bara skulle vara i Stockholm. Sen ringde dom från Skövde, Falun och några andra orter så nu finns vi på 15 olika ställen.
Efter den mediala uppmärksamheten med tidningar och radio så blev det en eget sajt 2012, och då bildades det även en förening. En förening för att få struktur och ett sätt att hantera pengar för porto bland annat. För jag trodde att välgörenhet inte skulle kosta pengar men det gör det. Vår idé är ju att samla in mössor, vantar, halsdukar som vi sedan delar ut till andra hjälporganisationer som i sin tur delar ut till det behövande. Och inget av detta får säljas. Namnet är ganska självklart eftersom det finns ett verktyg som heter hjälpstickan när man stickar flätor, och jag tycker att vi är en ”hjälpsticka” i dubbel bemärkelse.
Du verkar vara väldigt noga med att det inte får säljas, utan det måste gå direkt till det personer som behöver det.
– Ja det får inte vara några pengar med i leden. Det ska gå från hand till hand. Garn, hjärtan och stickor är allt som behövs för att hjälpa någon. Vissa frågar mig om jag vill förändra världen? Kanske inte världen, men jag kan förändra världen för en person en liten stund. Man kan ju inte flytta berg men tillsammans kan göra mycket och det här är ett sätt att hjälpa till.
Att du till vardags är webbredaktör har det hjälpt dig att nå ut med Hjälpstickan innan det blev så stort att radio och tidningar började kontakta er?
– Jag började på min privata blogg och då började jag att systematiskt länka tillbaka till den när jag kommenterade inlägg på andra bloggar och hemsidor. Blanda annat var det så en tjej i Skövde som undrade vad Hjälpstickan var som hade kommenterat hennes inlägg. Det var min strategi från början att få så mycket inlägg som möjligt, synas så mycket som möjligt och visa alla att här finns jag. Jag utnyttjade nätet kan man säga. Nu har vi Facebook, Hjälpstickans Café , nyhetsbrev, en hemsida och jag försöker Twittra lite och synas på Instagram.
Nu har ni drivit detta i några år, öppnat filialer men finns det något mål, dröm eller visioner?
– Jag har ju drömt om att kunna försörja mig på det här men det finns ju inget att försörja sig på. Men som vi säger i styrelsen; Så länge det tuffar på så är det bra, man behöver inte erövra världen och det vill vi inte göra. Vi är jätteglada för Ann-Louise som är duktig på att dra in sponsorer. Bland annat så fick vi 60 kilo garn och i utbyte fick de banners på hemsidan bland annat. Det kan vi dela ut det till våra 100 stickare. Om man betalar 100:- i medlemsavgift hamnar man på listan “Hjälpstickans vänner” och kanske får lite garn som man kan sticka för, det täcker ju portot och lite annat för oss. Förra året förmedlade vi 6.000 olika bidrag runt om i landet, det är enormt mycket i volym.
Nu kommer vintern snart och blir det mer hektiskt nu eller har ni ett lager liggande?
– Vi försöker att inte ligga med lager eftersom det är mitt källarförråd som snart är fullt, och vi har inte något Shuregard eller liknande att stoppa allt i. I Stockholm har vi sagt att vi tar in saker från 1:a oktober till 1:a mars men det är som mest intensivt innan jul för det är då folk tänker på välgörenhet och så vidare. Vi har fått in väldigt mycket i år faktiskt.
Märker ni att det är ett större behov nu med flyktingkrisen?
– Vi pratade om det nyligen när vi hade vår träff men vi upplever inte det. Folk skänker överlag för mycket generellt. Det tar ju bara någon dag eller två så har ju behoven tillgodosetts när organisationer efterfrågar olika saker. Men vi kan inte ta in mer än vad vi har avsättning för, eller det vi kan göra av med, för då blir det ett problem.
Några av våra läsare känner nu att det här vill hjälpa till med, hur ska de gå till väga?
– För att ha möjligheten att få garn så behöver dom vara medlem och det kostar 100:-, sen är det bara att kontakta oss. Och sitter man i fängelset så kanske man kan kontakta fängelset som kan hjälpa till med att ta in garn. Jag har fått kontakta tidigare av en kvinnoanstalt som ville hjälpa till. Det finns flera organisationer och bland annat ett FAS3 projekt i Varberg som kontaktade oss för dom får inte sälja det dom producerar. De skänkte det till oss och vi distribuerade ut det till rätt ställen. Har man allt detta redan och vill hjälpa till är det bara att skicka in det till oss.
Vad händer närmast med hjälpstickan?
– Nu är det full fart och just nu fullt i min hall så jag ska börja med att tömma den. Vi har lite inlämningsställen som jag inte passerar dagligen så då kommer dom förbi hemma hos mig och lämnar det där. Igår var det fyra-fem kassar som stod utanför dörren när jag kom hem, arbetsrummet är fullt och i källaren tre-fyra säckar så nu måste jag åka och lämna alla saker.
Text: Joakim Berndes
