KRIS Mariestad slår upp portarna
KRIS växer och nya föreningen i Mariestad slog upp portarna den 13 mars 2015. Nu har även Mariestadsborna fått en förening som jobbar för drogfrihet, hederlighet, kamratskap och solidaritet. Vägen UT var såklart på plats under invigningen. Vår utsände träffade initiativtagaren och nya ordföranden Peter Lundh mitt under festligheterna. Peter Lundh var tidigare medlem och styrelsemedlem i KRIS Norrköping.
Vem är egentligen Peter Lundh?
– Jag är 53 år, född och uppvuxen här i Mariestad. Här har jag härjat runt i många år. I samband med en behandling och utslussning började jag praktisera på KRIS i Norrköping. Då hade jag ingen aning om vad KRIS var för något. Stefan Björklund som är ordförande i Norrköping tyckte att han hade användning för mig så han erbjöd mig en anställning. Jag har jobbat och suttit i styrelsen på KRIS Norrköping i fem-sex år.
Vilka år är det här?
– Från 2007 till 2012 tror jag. Där har jag varit med och jobbat med kontaktmannaskap, föreläsningar och anstaltsbesök. Gjort allt det här normala KRIS-arbetet om man säger så.
Vad ledde fram till KRIS? När det började det att gå snett?
– Det började ganska tidigt. Jag började dricka redan i tioårsåldern. Vi gjorde lite inbrott i förråd, matkällare och sådana grejer. Det tog fart när min pappa dog när jag var tolv år. Då började mitt missbruk skjuta iväg om man säger så. Amfetamin vid tretton års ålder. Röka hasch gjorde jag till och från. Det fanns inte så mycket droger i lilla Mariestad då. Det man fick tag i tog man. Kriminaliteten började på allvar. Jag började stjäla bilar, göra inbrott på företag och sådana saker.
Hur gick det i skolan?
– Jag gick en termin i sjuan. Det var inte så att jag var bråkig i skolan men däremot var jag aldrig där. Då ordnade skolan en pryo åt mig fast det egentligen var för tidigt. Jag fick jobba på en bensinstation tills jag slutade i nian. Jag tyckte om det. Det gav mig lite pengar varje helg så man kunde hitta på något.– Jag bytte lite umgänge också. Det var tre stadsdelar. Grangärdet, Vasavägen och Lockerud. Jag tillhörde Grangärdet där jag var uppvuxen. Jag fick slå mig in till de andra gängen. När jag kom till Vasavägen fick jag bråka med dem för att bli accepterad. Samma sak i Lockerud, där bodde alla finnar. Jag blev accepterad i alla de här grupperna, jag hade ett stort umgänge.
Hitta en gemenskap? De som förstod vad det handlade om?
– Jag tyckte om de från Grangärdet jättemycket. Vi hade kul, var ute på helgerna och sådana saker. Men det kriminella fattades på något sätt. Det fattades drogerna. Då började jag söka mig till andra som var mer likasinnade. Jag har sökt en gemenskap hela livet. Jag har varit ute och åkt raggarbil ett par år. Bak på raggarbilarna står det saker som ”krossa knarket” och där satt jag med droger i fickorna. Jag provade att vara med i mc-gäng. Där blev jag kortvarig. Det var ingenting som passade mig direkt. Jag var också hippie ett tag.– Om man säger så här. När jag blev utslagen så träffade jag likasinnade som var utslagna. Det var ju inte optimalt att leva så, men där fann jag till slut en gemenskap som passade mig och som jag gillade. Det var det som var det viktiga för mig.
Det verkar ha varit ett väldigt sökande efter en identitet och jakten att hitta gemenskap. Har det alltid varit så?
– Ja, så har det varit. Jag har känt mig vilsen hela livet. Redan som liten. Det har varit ett ständigt sökande. Jag var gift i tio år, har två pojkar. Jag sökte någonting där med. Jag började jobba på ett företag och på fyra år var jag tillförordnad produktionschef och kvalitetsansvarig. Jag hade allt man kunde tänka sig då men det var inte det jag var ute efter. Det var någonting som fattades i det här svarta hålet alla pratar om. Jag gjorde sedan en öppenvårdsbehandling i Skara, en tolvstegsbehandling. Någonting där tilltalade mig. Jag visste inte vad. Jag kände inte till andlighet. Folk pratade om stegarbete. Jag visste ingenting om det där. Jag lyckades hålla mig drogfri i tre månader. Det höll inte längre. Fick inte ut något mer av det. Jag gick på möten och tyckte mer och mer att folk bara pratade strunt. Jag var på ytterligare några tolvstegsbehandlingar. Fick inte ut något av det heller. Tills jag 2005 steg in i lokalerna vi faktiskt sitter i nu, här låg nämligen Beroendecentrum förut.
– Jag brukar säga att det sista jag kommer ihåg är att jag bodde med barnen i Skara, hade ett jobb i skogen och en lägenhet. Sedan när jag klev av bussen här i Mariestad så kände jag att allt är borta. Sociala hade tagit barnen. Vad fan hade jag gjort? Det var som om någon dragit upp rullgardinen och jag fick se världen i färg. Jag blev nästan illamående. Jag fyllde en hockeybag halvfull med skitiga kläder, ringde på dörren till Beroendecentrum och sa ”hjälp mig annars dör jag”. Det var min vändning. På Beroendecentrum var jag varenda öppen dag under de första tre månaderna. Drack kaffe och pratade. Fast jag var inte drogfri. Det tog ett år till innan jag blev skickad till Valbo behandlingshem i Norrköping. Där blev jag drogfri. Ali Reunanen hade jag som terapeut. Han har gett mig massor av vägledning. Det är jag väldigt tacksam för. Mycket av det jag lärt av honom har jag själv fört vidare till andra.
Då firar du tio år som nykterist snart då?
– Nej, nio år som helt drogfri är det nu. På Valbo fann jag någonting i tolvsteget. Jag började läka mig själv. Efter några månader kände jag ”Peter Lundh är ganska okej” som övergick till ”Peter Lundh är bra”. ”Jag är nog jävligt bra”. ”Jag älskar mig själv”. Jag gick med i KRIS och min självkänsla kunde växa sig ännu starkare i och med att man stöttar och hjälper andra. Jag trodde aldrig jag skulle jobba med människor. Men det är bland det bästa jag vet nu.– Sedan skaffade jag mig en utbildning till behandlare och behandlingsassistent inom tolvsteg. Jobbade ett år med det och senare ett år inom LVM-vården. Jag kände att det här inte är vad jag vill göra. LVM-vården var det jobb som fanns när jag flyttade hem till Mariestad. Jag hade träffat en tjej här, hon såg att jag mådde sämre och sämre i mitt arbete. Hon började pusha mig att starta eget istället. En dag när jag var ute och gick så fick jag för mig att jag skulle starta KRIS i Mariestad. Då ringde jag till en kompis som jag visste kände kommunalrådet. Jag bad honom kolla om kommunalrådet, som heter Johan Abrahamsson, ville ha ett möte med mig. Tio minuter senare ringer min kompis tillbaka till mig och säger att mötet är spikat nästa torsdag klockan två. Det gick jättefort. Sedan rann det på. Det var visserligen val och semestrar emellan. Men jag och Johan Abrahamsson höll kontakten. Vi lämnade in förslaget till kommunstyrelsen och nu har jag en projektanställning. Fria lokaler. Fri el. Det känns skönt. Jag känner mig hemma med KRIS koncept. Det här är någonting jag kan.
Vad blir ditt första fokus när ni officiellt öppnar på måndag?
– Det har varit väldigt mycket ett tag nu. Vi har varit mycket ute med KRIS-information. Om KRIS och hur det startade. Om vad vi ska göra i vår förening. Vad vi kommer att kunna hjälpa till med. Vi har smygstartat lite. Vi öppnade den 2 mars redan. Men vi hade invigningen nu. Jag har några fler informationsmöten inbokade. Jag har även lite ungdomar som jag hjälper. Inte genom socialtjänsten, utan genom föräldrar som har ringt och bett om hjälp. Så det tar lite tid också. Men jag känner att behöver komma ner i varv lite och sedan komma igång med kontaktmannaskapet som vi har och ska sälja till kommunen.– Jag hoppas också att få hit killarna som sitter och hänger nere vid station, att försöka motivera dem. Station, vad är det?
– Det är resecentrum här i Mariestad. De sitter där och dricker. Många är inte ens kvalificerade att ta sig hit ännu. Man ska vara nykter och drogfri. Men det innebär inte att jag inte kan gå till dem och sitta och prata. Jag har gått dit nästan varenda dag i två månaders tid och pratat med dem. De känner mig.
När väntas Unga KRIS kunna starta igång?
– Jag hoppas att vara igång med Unga KRIS till sista maj. Jag har några ungdomar som är på tapeten. Men vi håller på att titta på den biten fortfarande. Det är inte riktigt klart än, styrelseprotokollen och allt det är klart. Men de frågar fortfarande lite vad KRIS är. Det är så nytt för dem. De får komma hit och vara med här till att börja med. Vi får kanske hitta på någon aktivitet ihop med dem så får man se vart det leder. Det är flera som är jätteintresserade.
Hur känns det att vara tillbaka i din hemstad?
– Det känns skitskönt! Jag måste säga det att sedan jag blev drogfri har jag inte den här känslan kvar att behöva bevisa någonting för någon, att jag har lagt av med droger och kriminalitet. Det har varit reportage i tidningen, så nu kommer folk på stan fram och hälsar.– Det positiva bemötandet man fått från kommunstyrelsen, kommunalråden och socialnämnden är en jättevinst. Jag har massor vunnet i och med att jag varit med i KRIS tidigare. Jag vet vad jag kan erbjuda och inte bara vad jag önskar att erbjuda. Det är en skillnad.
Vilka är det som har gjort det här möjligt tillsammans med dig?
– Det är Lars-Olof Persson, han är vår sekreterare. Vi har Marlene Smid. Vi har Lena Larsson som även hjälper till på daglig basis. Sedan har vi Lars-Åke Lundgren. Han har varit här varje dag med mig. Jussi är en annan. Jussi kommer att komma in mer och mer här i föreningen. Jag låter de frivilliga komma in i sin takt. Jag tänker inte pusha på någon att ”nu ska du göra det och det” utan jag frågar och vill de inte det så gör jag det själv. Så enkelt är det.
Vilka har varit här på invigningen idag?
– Johan Abrahamsson var här ihop med socialnämndens ordförande, Jan Hallström. Pressen var här. KRIS Norrköping. Unga KRIS Falkenberg. KRIS Stockholm. Det har varit en bra dag och den är inte slut än. Den håller på till klockan fem. Det är många som kommer att komma.– Nu kommer faktiskt socialcheferna här utanför såg jag. Det är jättebra att jag har fått bra kontakt med socialcheferna också. Jag är ”du” med dem nu och det känns riktigt bra.
Härligt. Tack så mycket och ett stort lycka till!
– Tack!
Text: Jens Gröndahl
Foto: Joakim Berndes
