Roland Eriksson
Det hela började i Linköping. Den östgötska staden som går under smeknamnet Lejonstaden. Det är här KRIS-veteranen och teatermänniskan Roland Erikssons långa livsresa startar. En livsresa som skulle komma att innehålla många svårigheter och utmaningar. Två decennier bakom lås och bom. Men framförallt vägen tillbaka. KRIS. Fryshuset. Kreativiteten. Kärleken till teatern.
KRIS reporter Lars Wannberg mötte upp Roland Eriksson på en fika och en pratstund om dåtid och framtid, om drömmar och verklighet.
Roland ”Rolle” Eriksson föddes i Linköping 1957. Detta är året då Sovjetunionen sänder upp sin satellit, Sputnik 2, i omloppsbana runt jorden med den numera världskända hunden Lajka ombord. Lajkas resa fick ett abrupt slut. Blandrastiken avled redan några timmar efter uppskjutning. Rolands resa hade däremot bara börjat.
Redan i fyraårsåldern gick flyttlasset vidare för Roland till grannstaden Norrköping. Rolands föräldrar var skilda och han bodde hos sin mor. Sitt stora intresse för teater, som kommer att betyda så mycket genom livet, började redan i tidig ålder. Han var med i sin första pjäs, Folk och rövare i Kamomilla stad, som femåring. Men i en kreativ ung människa lurar ofta stora faror.
– Jag var ett ganska oroligt barn. Jag ville alltid testa saker och bryta regler. Det var en jobbig tid för min mamma. Mamma orkade inte riktigt med att tygla mig. Jag fick flytta till min far i Uppsala när jag var 11 år, berättar Roland.
Träning blev en stor del av Rolands liv. I synnerhet simning.
– Jag var en väldigt duktig simmare. Min far var väldigt disciplinerad och ville ha ordning och reda på sitt vis, vilket jag hade svårt att hålla mig till. Jag gjorde tvärtom istället. Saker som teater fanns inte i hans värld.
Revolten kom när Roland var sexton år. Revolution mot allt och alla, som han själv uttrycker det.
– Jag började dricka mellanöl, göra inbrott och hänga med fel sorts människor. Människor som inte ville leva på samhällets villkor utan i sin egen värld med egna regler och lagar.
Denna destruktiva karusell accelererade och fortsatte i många år. Roland återkommer gång på gång till hur mycket teatern betytt för honom.
– In och ut på fängelser. Det fortsatte tills jag var 38 år. Jag satt 20 år effektiv tid. Men under hela tiden har jag försökt hålla kontakten med teatern och kreativiteten. Teatern har alltid funnits i själen.
– På slutet satt jag på Uppsalakåken. Då hade en kamrat och jag bestämt oss för att lägga ner skiten och börja ett nytt liv. Jag fick flytta till Hattens behandlingshem i Älvsjö 1997. Christer Karlsson och jag hade suttit på samma fängelse och kände varandra. Han kom till Ekens boende vid Mariatorget när jag var på Hattens. Det var ganska fria tyglar och vi sågs rätt ofta. Christer hade idén med att starta KRIS. Så Christer och några andra ville ha med mig i styrelsen. Jag tyckte det var en bra idé och hoppade på tåget.
Det blev en stor vändpunkt. Roland jobbade på KRIS från 2007 till 2010. På KRIS berättar Roland stolt att han startade upp Stockholms enda dragkampslag och ställde upp i Svenska mästerskapen.
– Efter det började jag jobba på Fryshusets gym tillsammans med Lars Wannberg. Det fanns en teatergrupp på Fryshuset och de frågade om jag ville vara med i en produktion. Teatergruppen blev en bra erfarenhet men jag ville nå andra plan i min teaterresa och började skriva själv. Jag skrev bland annat pjäsen Natt blir Dag. Den sattes upp på Elverket några föreställningar, och även på andra teatrar.
– Jag har haft en massa olika jobb sedan dess men kände att det inte är värt att leva utan teatern och skrivandet. Jag har en önskan om att få göra detta på heltid. Att bli en del av teaterns värld. Jag vill få uttrycka ämnen som berör och rör till det i människors känsloliv. Skriva, spela, regissera.
Hur kom du i kontakt med teatern och hur började det?
– Teatern har alltid varit naturlig för mig. Min morbror och mamma var skådespelare på Östgötateatern, vilken var Norrköpings stadsteater. Det var naturligt att ha skådespelare omkring mig hemma. Jag var väldigt ofta på teatern som barn och sprang omkring bland kulisser och skådespelare. Att få känna alla dofter och andas in själva teaterns själ gjorde mig lycklig. På den tiden luktade smink på ett speciellt sätt och det satte sig i väggarna. Det sitter i fortfarande och jag kan känna det när jag kommer in på en teater.
Har du några förebilder inom teatern? Någon mentor?
– Jag har aldrig haft någon mentor men det finns en gud och det är Lars Norén. Det finns många fantastiska manusförfattare såsom Samuel Beckett, Sarah Kane och Harold Pinter. Jag vet inte riktigt om jag har några skådespelare som jag ser upp till, men Jonas Karlsson, Yvonne Lombard och Göran Ragnerstam är mycket bra skådespelare. Speciellt Göran Ragnerstam som jag känner har en väldigt bra kontakt med sitt inre och äktheten i sitt skådespeleri.
Har du påverkats av din tid på KRIS när det gäller ditt teaterintresse?
– Ja, det är klart det gjort. Det är något som man får se i efterhand när man reflekterar om livet och vad som påverkat en i olika riktningar. Så det är klart att det påverkat. Hur är svårt att sätta tummen på. Det får framtiden utvisa.
Varför tror du politiker är så motvilliga att stödja dem små fria teaterscenerna?
– Det är en ständigt återkommande fråga som många ställt till sig själva. Jag tror inte våra politiker förstår vidden av vad teatern kan göra och hur den påverkar människor i deras dagliga liv. Teatern är som en spegel av oss alla och har en sanning som du inte hittar någon annanstans. Det går bra att stödja de stora institutionerna såsom Dramaten och Stadsteatern, men när det kommer till små aktörer så finns det inga pengar att dela ut. Många små teatrar betalar av sin egen lön för att hålla dem vid liv. Detta är en katastrof för teaterkonsten och dess utförande.
Så vad händer nu och hur ser
framtiden ut?
– Just nu håller jag och Mats Flink på med en monolog om hur det är att leva med schizofreni i familjen. Om skammen det skapar och hur vi hanterar det. Pjäsen jag ska göra heter Du-ett och kommer framföras av mig på Teater Giljotin i oktober. Regi och manus står Mats Flink för. Detta är en trilogi som började med pjäsen Rum 543 där jag spelade pappan till en dotter svårt sjuk i schizofreni. De har inte setts på tio år och det skapar en massa olika känslor och svårigheter i deras relation. Dottern spelades av Nina Pettersson, jag spelade fadern.
– I den nya pjäsen Du-ett är det brodern det handlar om. Hur det påverkar honom att ha en syster som är så sjuk. Det ska bli väldigt kul och intressant att framföra denna pjäs. Det handlar om 30 sidor som ska läsas in så det blir en utmaning. En väldigt spännande utmaning.
Den första pjäsen Rum 543 hade premiär 2011 och fick ett gott mottagande bland kritikerna:
Stämningen påminner en hel del om Ingmar Bergmans filmer, en tystnad som talar för sig själv. Vetskapen om att det finns en verklighetsbakgrund gör föreställningen ytterligare känslosam och gripande. /…/ Roland Eriksson och Nina Pettersson gestaltar dessa människospillror på ett rörande sätt. (Jens Wallén, Stockholms Fria Tidning, utdrag ur recension av Rum 543, 24 februari 2011)
Saras psykos är rå och omättlig. Fadern vädjar naivt om och om igen till hennes friska sida. Texten är ett slags lillasyster till Norénpjäser som Modet att döda. /…/ Rum 543 är en timslång, återhållen pjäs som just därför drabbar så mycket mer. (Lars Ring, SvD Kultur, utdrag ur recension av Rum 543, 28 februari 2011)
Vi på KRIS ser mycket fram emot den nya pjäsen Du-ett och en gripande fortsättning på denna trilogi. Roland välkomnar alla från KRIS i hela landet att komma och se Du-ett. Han berättar att de ska ha publika repetitioner och genrep som alla är välkomna till.
– Sedan kan man självklart även komma och se den när den går som vanligt och betala. Jag kommer att återkomma med tider och datum i höst.
Så då har jag bara en fråga kvar. Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Sol, sol och mera sol. Våren är snart här och det är underbart!
Text och foto: Lars Wannberg
Textbehandling: Jens Gröndahl