Porträttet – Francisco Sansevrieri
Jag träffade Francisco Sansevrieri i hans nya hem i Halmstad den 30/11 2013.
Då jag själv känner Francisco sedan några år så märker jag hur lugn och harmonisk han är i sitt nya liv och det syns att han trivs med sitt liv utanför murarna och det glädjer självklart mig som vän, KRIS´are och medmänniska. Vi sitter och pratar och skrattar åt gamla minnen över en kopp kaffe och det är en varm och ombonad känsla i hans lägenhet som ligger i bottenplanet i KRIS Bo i Halmstad. Jag ber Francisco själv berätta om sitt liv i dag, och vad det består av, och vad som hänt sedan han frigavs från sitt livstidsstraff och hur hans liv ser ut idag.
Francisco börjar berätta att han fick sitt straff tidsbestämt i juli 2012 och han började sin frigång från en öppen anstalt i augusti samma år, då började jobba på KRIS -08 Stockholm och började så smått försöka anpassa sig till den nya verkligheten och allt vad det innebär efter 17 år i fängelse, frigången pågick fram till november samma år då han fick fotboja och flyttade hem till sin dåvarande sambo med familj. Han fortsatte med sitt jobb på KRIS -08 Stockholm som motivatör och en del program-verksamhet, han hade under åren i fängelse utbildat sig som programledare i ”Kriminalitet som Livsstil” (KSL). Men det fanns de som inte tyckte att man inte skulle hålla på med behandling inom KRIS -08 Stockholm, och det blev svårt för Francisco, trots att han accepterade det beslutet, han själv förstod inte hur man, utan att starta en process hos människor, skulle kunna arbeta med dessa och då kom begreppet, vad är behandling, och vad är inte behandling och han accepterade beslutet och lade ned tre grupper i KSL. Vidare så koncentrerade han sig på att utveckla och fördjupa sig i en idé han hade som han började ta fram år 2000 på Tidaholms anstalten med att samla information och insikter från medfångarna på Tidaholm. Kumla, Österåker och Beatebergs anstalten och som senare skulle utveckla sig till ett program. I januari 2011 träffade Francisco Roger (undertecknad) på en öppen anstalt som under sina år i fängelse gått i samma tankar och även han hade material och anteckningar sparat, och tillsammans hade vi då ett mycket stort material, men ingen struktur och inte någon ordning.
Vi började då att sätta ihop en struktur och fick till slut ihop ett sammanhang av det digra materialet för att det skulle fungera bättre berättar Francisco.
Vi hittade ett förslag till en metod, eller i alla fall en skiss till en kommande metod till programmet, och då Roger är duktig på att skriva och få saker till ett sammanhang så har vi idag utvecklat något som heter NTV (Nej till Våld) ©, men vi jobbar hela tiden med att utveckla och lära oss mer kring detta. Under sensommaren 2013 fick Francisco ett erbjudande han inte kunde motstå, att börja praktisera/arbeta på Korpbergets behandlingscenter som han tycker är det bästa behandlingscentret i Sverige, och där fanns möjligheten för honom att lära sig ännu mer om just det som handlar om behandling och det har han en stor tacksamhet för berättar Francisco.
Behandlingscentret ligger mycket naturskönt vid Höga Kusten-området, på Svanö i Ångermanälven, han hade KRIS stöd i beslutet, på samma sätt som de gjort sedan 1998. Men på grund av sin situation med att han b.la. fortfarande bar fotboja så tyckte Kriminalvården att det var olämpligt att han skulle arbeta med klienter som b.la. kommer från Kriminalvården till behandlingscentret så den idén kraschade, men han tycker att han hanterade situationen rätt så bra trots att det slog hårt på honom då han funderade i tankarna om när han egentligen skulle bli fri, när skulle Kriminalvården sluta straffa honom och många andra i samma situation som honom som har en ärlig vilja att hjälpa andra människor och dela med sig av sina erfarenheter för att inte andra skall hamna i samma sits som han gjorde. Han berättar att han fortsatte att jobba på KRIS -08 Stockholm som motivatör tills en dag då jag tillsammans med Roger kom till KRIS Halmstad då vi skulle testa ”Nej till Våld” under 5 dagar med en grupp på 8 personer från olika KRIS föreningar i landet, och enligt oss så gick det bra och det finns olika exempel på detta, b.la hur deltagarna reagerade i själva gruppen på b.la. övningen vi gjorde, som dessutom tog hårt på gruppen. Under de dagarna träffade han medlemmarna i KRIS Halmstad och på något sätt blev han förälskad i staden, inte bara i själva staden utan även i KRIS lokalförening, där han kände den verkliga KRIS andan vilket betyder mycket för honom.
Och en tid efter då Francisco senare tog kontakt med Paul Barath som är ordförande i KRIS Halmstad och ställde frågan om det fanns möjlighet att börja jobba med dem, och dessutom fick ett okey gick flytten snabbt från Stockholm till Halmstad, där han numera är verksam och han säger även att han nu kan fördjupa sig i sin egen process vad som gäller KRIS och våra fyra deviser. Han känner även efter den korta tiden som gått efter att han flyttade till Halmstad att han utvecklats, han får göra det han tycker om, och det är behandling i form av samtal, särskilda samtal, han kan jobba med människor, program som KSL (Kriminalitet som Livsstil), NTV (Nej till Våld) och mycket mer. Han har även fått ett erbjudande från samverkansgruppen som tillhör Korpbergets behandlingscenter där han fick ett stipendium för att utbilda sig till addiktolog och för honom är det verkligen en ära och han har börjat studera addiktologi och det lilla som han läst hittills och förstått, har öppnat alla hans sinnen och gett honom sinnesro och en bättre förståelse, först och främst om honom, själv vilket är fantastiskt säger han. Det räcker inte att vara kriminalitetsfri eller drogfri under 16-17 år, egentligen så blev han först fri från konsekvenserna av det som orsakade att han varit kriminell och narkoman, vilket är en stor insikt för honom och det betyder att han måste ta ett nytt beslut varje dag, idag är han fri från båda bördorna.
Men i morgon vet han inte hur det ser ut, han går på möten några gånger i veckan och då främsta NA möten då det hjälper honom i sin tillfrisknande process och hjälper honom att jobba mer med hans egen ödmjukhet, det hjälper inte att gå på möten i tiotals år och sen tro att man är färdig och sen slutar gå på möten och vi återfaller.
Vad gäller begreppet återfall så har han funderat en hel del kring, man hör ibland att den eller den återfallit och det första man tänker på är ju återfall i drogmissbruk eller kriminalitet vilket det är i många fall.
Men han börjar se att det som är farligast är att återfalla känslomässigt inför olika situationer då gamla mönster kommer upp, och det betyder att man måste jobba mer med sig själv, bli mer ödmjuk med sig själv, en annan insikt och han har själv mycket att jobba med vad gäller honom själv och sina medmänniskor och han säger också att han har mycket att jobba med och då främst med sig själv och hans andliga principer och försöka anpassa sig till det här sjuka samhället som vi lever i och försöka göra det bästa av situationen för honom själv. Utan KRIS, och han vill förtydliga att det inte har med reportaget att göra för Vägen Ut, sanningen är att utan KRIS vet Francisco inte hur han skulle klara sig, det är ett stöd, en hjälp, det är familjen för mig idag, lika mycket som min biologiska familj och det är sanningen säger han.
Han berättar att han idag mår mycket bra och att han kommit dit där han faktiskt tycker om sig själv, sen säger också att han är en liten myra i universum och ibland kommer en elefant fram i hans skepnad i situationer kring kontrollbehov och ofta blir det pannkaka av alltihop när elefanten kommer fram och det är något han jobbar med varje dag, han berättar att han ber till Budda varje morgon för att försöka hitta balansen och försöker leva en dag i taget tills kontrollbehovet han har släpper helt och han kan börja planera en vecka framåt, en månad, ett år, just nu stressar det honom och han vill hitta sina egna vägar, sin egen vilja, ungefär så är min process mer eller mindre.
Vi kommer in på olika sidospår, och ibland så spårar det ur och vi börjar gapskratta åt gamla gemensamma minnen. Jag ställer frågan till Francisco om hur han tror hur livet ser ut i framöver, det här med framtiden och eventuella framtidsplaner och det första han säger lite stolt är att han faktiskt pluggar teori för att ta körkort och han börjar tro mer och mer på karma, han berättar att det för en månad sedan ringde en gammal kompis som han dessutom vistats en period med under sina år i fängelse som han inte pratat med på många, många år överhuvudtaget och plötsligt under samtalet ställde han en fråga om Francisco hade körkort, och han sa att han höll på med att förbereda för att skicka iväg papper för körkortstillstånd mm och han sa bara rent ut till Francisco: ”Då får du en bil av mig som present!” Och Francisco fattade ingenting då han minns att den här killen hade en väldigt svart humor, och sa bara att: Du ska inte skoja med mig om sånt, och killen svarade med att säga: Fattar du inte svenska än din…. med ett skratt. Francisco hade absolut inte förväntat sig detta, men säger att det visar att det fortfarande finns folk som tycker om honom för den han är, och det gör mig glad och samtidigt gör det mig väldigt berörd. Det innebär nu att jag nu måste ta körkort, vilket jag behöver i KRIS och för min egen del så att jag kan ta mig dit jag vill utan att behöva be andra om hjälp och ligga andra till last.
Francisco säger att han jobbar kvar inom KRIS så länge det går, han har fem år till pension och fyller då 65-år och alla förväntar sig att han skall pensionera sig, men det är inte hans planer, inte alls. Hans framtidsplaner i livet är att ta det lugnt och njuta av livet, hjälpa till att bidra med sin kunskap inom KRIS, han berättar att han har andra möjligheter till andra jobb om han skulle vilja, men nej säger han, jag stannar i KRIS. Franciscos berättar om sin relation till sina barn, han har åtta stycken alla boende i Sverige, är i dag mycket bra, han är glad att de har förlåtit honom och visar honom kärlek trots att han har en skamkänsla i sig då en av sönerna hamnat snett och Francisco tar på sig skulden för han känner att detta, det är hans fel och det är på grund av honom som sonen gjort detta, men han ser honom som en människa och respekterar honom som den samma och skall göra allt för att han skall få det stöd och hjälp han behöver. Francisco har även fem stycken barnbarn och det är nu tre generationer av sin familj det betyder allt för honom, men han vill inte tränga sig på då allt är relativt nytt för honom och för familjen, och livet utanför murarna, allt tar sin tid. Jag frågar honom om hur det fungerat med barnen under hans 18 år inlåst i fängelse, både känslomässigt och i praktiken, han berättar att de fanns de som hatade honom om man nu kan sätta namn på känslor, de fanns och kanske finns än idag en stor besvikelse då jag absolut inte varit en bra pappa och förebild för mina barn, jag var så upptagen i min kriminalitet och fester som jag prioriterade före mina barn innan jag hamnade i fängelse och de har lidit mycket och dom har fått mycket skit på grund av mig, b.la. blev flera av dom LVU placerade vilket fått Francisco att må väldigt dåligt. Francisco har idag förstått att det han gjorde då han gav barnen pengar, pengar till presenter eller pengar överhuvudtaget hemma var att försöka köpa deras kärlek.
Idag har han en stor respekt för barnen, att de accepterat honom som sin pappa trots allt, och det betyder att de jobbat mycket med sig själva och sina känslor, mycket mer än vad han själv gjort berättar han. De finns några av dem som måste arbeta med sig själva och bearbeta sina känslor på grund av allt skit de gick igenom då han inte var närvarande, men han säger också att man vet ju inte om det blivit värre om han hade varit hemma, han har svårt att tro att han varit i livet om han inte hamnade i fängelse. Idag gör han vad han tycker är viktigt, och inte vad andra vill att han skall göra, utan vad han själv vill. Francisco står idag där för sina barn som en vän, pappa och någon dom i dag kan lita på, det gör de flesta av dem, och då känns det bra för honom att det i dag inte handlar om annat än ärlighet och respekt. Han hoppas att hans barnbarn, den tredje generationen inte skall ärva hans mönster, mina barn kommer trots allt från en dysfunktionell familj och när dom bildar eller bildat sina egna familjer kan de präglas av det dysfunktionella familjesystem som dom själva uppfostrats efter, för beteenden få man ju med sig vare sig man vill eller inte, och Francisco hoppas verkligen att barnbarnen inte får med sig det från den gamla generationen med farfar, pappa eller mamma, och med dessa ord avslutar Vägen Ut sin intervju med Francisco i hans ombonade hem i Halmstad och önskar honom stort lycka till i hans fortsatta liv och arbetet inom KRIS.
Bild och Text. Roger Karlsson Uhrman
