Dogge: Det var kärleken som räddade mig

Douglas León, bland de flesta känd som musikern och hiphop-artisten Dogge Doggelito, tar oss tillbaka i tiden med sina skildringar från barndomsåren och uppväxten i förorten Alby. En tid Dogge menar var etsad av både glädje och hopp inför framtiden, men som samtidigt kantades av kriminalitet, missbruk och fattigdom. I Revanschpodden berättar Dogge också bland annat om hur han anser att Sverige förändrats i negativ riktning och om hur vapenindustrin påverkat landets segregation. 

 Dogge växte upp i ett miljonprogram i Alby i norra Botkyrka i Stockholm, ett område som på den tiden bestod av hälften svenskar och hälften personer med utländsk härkomst. Han berättar med värme om en glädjefylld tid som han idag är mycket tacksam över.
–Vi hade en fantastisk barndom där vi lekte, bytte tankar och åsikter, religioner och kulturer med varandra. Det var bara glädje, inte det här negativa som man känner idag i förorten. Det var mycket positivt så min barndom var väldigt, väldigt glad. Jag hade kompisar från hela världen och på grund av det blev jag en slags världsmedborgare. Jag är jättetacksam för det eftersom det har gjort mig till en översocial människa som kan röra mig i hela världen.

Dogge: ”Jag var Kapten Strul i många år”

Men trots de glada och lyckliga barndomsåren fanns det en parallell verklighet präglad av både kriminalitet, droger och fattigdom. Dogge berättar att han var ”Kapten Strul” under många år och drogerna blev ett sätt att komma bort ifrån den realitet som fattigdomen innebar, och det blev även ett sätt för honom att dämpa den ångest han upplevde.
–Vi var så fattiga och hade inte råd med droger, så vi tog allt som vi kom över, vilka droger det var – det sket vi i. Vi tog det vi fick tag i och det vara bara så härligt att få dämpa sin ångest och komma bort från sin tråkiga verklighet. Och det var så allt började, menar Dogge. Man struntade i vad man tog och man började gilla vissa droger mer än andra och i och med det kom också beroendet, och med det – behovet av pengar.
–När man behövde pengar, då hamnade man i kriminalitet. Man började att tjuva, råna och baxa. Vi tjuvade och rånade mycket, det tog aldrig slut. Tillslut visste man inte vad man sysslade med. Jag kommer ihåg när vi skulle fixa cash, vi delade ut roppar och öl till alla och sen åkte vi på rånarturné, och med den där mixen – man kommer inte ihåg någonting! Jag kommer inte ihåg vart jag var eller vad jag gjorde, tills jag vaknade dagen efter med en bunt plånböcker och guldkedjor. Jag kunde inte komma ihåg vart jag fått grejerna ifrån.

Foto: Joakim Berndes

Blåsningen

Med en kall pistolpipa tryckt mot pannan efter att ha blåst en kille på en shake-släng inser den då trettonåriga Dogge att livet inte skulle bli lätt.
–Alby kallades ju lilla plattan under många år, du kunde köpa eller komma över allt du ville ha och vi såg ofta byggjobbare och hantverkare komma dit för att köpa grejer. Vi såg att händerna bytte pengar och vi tänkte att ”vi måste komma över de där pengarna på något sätt”. Då kom vi på att vi kunde köpa sådana där mörka shaketuggummin. Vi skar upp dem i bitar så att det såg ut som slängar och körde gladpack eller folie runtom. Vi var snorungar som tjänade så mycket pengar på det där, säger Dogge och skrattar åt minnet.
–Men så kom det en äldre snubbe en dag som var lack för att han blivit blåst. Han kom påtänd och aggressiv med en pistol som han tryckte mot fronten av min panna. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, jag trodde att jag skulle dö. Jag var så liten och tanig, fattig och eländig och samtidigt som jag blev rädd tänkte jag ”händer det så händer det”. Men så kom det en kille som hette Fonzi som var lite halvkriminell. Han hade växt upp i kriget i Libanon så han var inte rädd för någon pistol. Han knuffade snubben, tog pistolen och skrek ”ingen får röra Dogge, det är våran Dogge”.

De trasiga familjerna

Dogge berättar i vemod att det gått illa för många av barndomsvännerna, att de antingen dött, fortsatt missbruka droger eller suttit i fängelse. Och han menar att det var något man förstod redan som barn, att det inte skulle sluta lyckligt för alla.
– Vi kom alla från trasiga hem med missbruk och droger. Mina föräldrar var hippies så det var rätt stökigt, men det fanns inga droger i vårat hem. Och jag kommer ihåg en vän som alltid ville vara hos oss. Men en dag fick jag komma hem till honom, och då förstod jag. Tv:n stod direkt på golvet, till vardagsrumsbord hade dem baxade lastpallar och det låg fullt med fimpar, cigaretter och Rizzlapapper överallt – och kanyler. Han sa att det var hans mammas medicin. Jag förstår att han är sprutnarkoman idag. Det var något han föddes in i som han aldrig kunde ta sig bort ifrån.
Ett barn av alkoholism, det var Dogges egen mamma berättar han. Men trots att hon vuxit upp med en pappa som drack för mycket höll hon sig själv alltid borta från alkohol och droger. Men den psykiska påfrestningen för Dogge blev ändå påtaglig.
–  När jag blev vuxen förstod jag att min mamma var ett offer i alkoholismens köl och jag fick ärva mycket ångest, något jag bearbetade med droger – det fick mig att slappna av. Min mamma träffade också killar som misshandlade mig, som skulle vara så kallade plastpappor. Men hon kunde aldrig förstå det där. Men jag älskar henne, hon är kvinna och ville hitta kärleken. Idag är jag själv vuxen och gör samma misstag flera gånger om. Men jag är glad att jag kom ut ur den där negativa spiralen. Antingen slutar man på kåken, som död eller så träffar man kärleken, menar Dogge.
– Och kärleken räddade mig. Jag har alltid sagt att det var musiken som räddade mig, för jag kunde alltid säga att jag skulle till studion när andra skulle ut och baxa. Jag kunde alltid skylla på studion. Men det som verkligen räddade mig, om jag ska vara ärlig, var att jag träffade en tjej som var vettig och som jag älskade. Hon fick mig att sluta jaga kriminella gärningar och fick bort mig från gatan. Kärleken är den starkaste medicinen för att sluta.

 Ett förändrat Sverige

Enligt Dogge var det lättare att växa upp på hans tid än vad han tror att det är idag. Han menar att utanförskapet i förorterna idag skapar problem som segregation, fattigdom, social utslagning och förslumning som vidare leder till problem som droger och kriminalitet.
– Det som har hänt de senaste tjugo till tjugofem åren är att vi fått en amerikansk modell i våra förorter och att vi har gått bakåt i vår utveckling, tyvärr. Och det har att göra med att folk idag mest tänker på sig själva. På min tid fanns det i alla fall ett hopp om framtiden. Idag vet jag inte om det är så, lösningarna känns ganska långt borta och det finns inte så många som kommit med konkreta lösningar. Det krävs stora politiska lösningar.
Han menar också att skälet till att det svenska samhället blivit så segregerat beror på vapenindustrin.
– Sverige säljer vapen, och våra vapen används i krig. Genom de krig som har varit de senaste åren har det kommit invandrare till Sverige. När dom var i Kosovo kom kosovaner, när dom var i Somalia och somalier, när dom var i Irak kom irakier, när dom var i Afghanistan kom afghaner. Vad har vi gemensamt med de här länderna? Ingenting, egentligen. Och det betyder ju att det är någonting som vi inte får veta.

Han menar att Sverige, på grund av vapenindustrin, säkerligen skrivit på kontrakt som talar om hur stor andel människor Sverige ska ta emot av olika flyktingströmmar.
– Och när folk kommer vill dem ju jobba och göra rätt för sig men så hamnar dem i någon barack någonstans i skogen och får inga jobb, de lär sig inte svenska och de kommer inte in i samhället. Och där växer frustration och negativa krafter.
– Kanske hamnar dem sedan i någon förort som redan har stora problem och då är det lätt att landa i kriminalitet, droger, utanförskap och fattigdom. Där är vi idag skulle jag säga – politikerna har kört sitt spel men efterspelet har ingen tagit hand om.

Text: Kajsa Ekström

Kajsa Ekström kajsa@krisvagenut.se