Debatt: Att fortsätta leva fast jag helst vill dö

Dagens debattör skriver om det hårda arbete som krävs för att komma ifrån ett missbruk, om kampen och tilliten till 12-stegsprogrammet
Att komma till det här livet och inte ha en chans var tufft. Att komma till det här livet och bli utdöm av samhället var ännu tuffare. Att fortsätta leva fast jag helst ville dö var det värsta som jag någonsin har genomlidit, skriver Caroline Elfving som är före detta missbrukare.

 Mitt liv började i en dysfunktionell familj, som jag kan tänka mig att de flesta av er kan identifiera er med. Beroende, psykisk sjukdom, kriminalitet, gränslöshet och övergrepp var det som hela tiden omgav min verklighet. –”Din familj har ett tungt psykiskt arv.”, brukade jag få höra av alla instanser och behandlande verksamheter.
Det fanns liksom ingenting att bygga på, ingen plats att ta mig tillbaka till, ingen tid där det hade varit lugn och ro och där jag hade fått utvecklas, glädjas och stärkas som barn. Det var nödlösningar, silvertejp och åtgärder som gällde under min uppväxt. Det handlade om habilitering, snarare än rehabilitering i mitt fall.

Jag slogs med grabbarna på skolgården

Tidigt fann jag min väg in i beroendet. Trösten i det varma brödet, godiset och allt annat som jag kunde stoppa i min mage. Allt för att fylla det där tomrummet som fanns i mig redan som lite knatte.
Det övergick i spel redan som 7-åring. Jag passade liksom aldrig in. Jag såg inte på livet som mina jämnåriga kamrater. Jag var överallt och ingenstans. Jag slogs med grabbarna på skolgården, toppade listan över kvarsittningar redan på lågstadiet, hade ont i magen inför varje kvartsamtal och kunde sitta i timmar och skala fram koppar från överblivna elkablar med min gula morakniv som jag hade fått av min far.
Jag var helt enkelt lite annorlunda. Trodde jag. Tills jag fann min flock när jag började närma mig min tonår. Då fanns ni där, alla ni andra ungar som också kom ifrån dysfunktionalitet. Rökrutan, specialundervisning och mer tid i korridoren än i klassrummet var vägen genom högstadiet.

 Bollades runt mellan kommun och landsting – ingen ville ta ansvar

Vem orkade bry sig om grammatik, när man hade fullt sjå att oroa sig över hur det skulle se ut i familjen när man kom hem? Inte jag i alla fall. Jag var fullständigt ockuperad av stress, oro och rädsla. Myndigheter hade redan börjat kopplas in. Problemet skulle lösas och det skulle ”bli ordning” på mig. Jag skulle rättas in i ledet. Barn- & Ungdomspsykiatrin stod först på tur. De misslyckades brutalt. Det går liksom inte att medicinera bort själslig smärta.
Beroendevården var nästa aktör, men eftersom jag såg det som totalt omöjligt att inte få döva det som gjorde ont, så misslyckades även dom. Jag började bli det här ”hopplösa” fallet som ingen ville ta ansvar för. Instanserna började försöka skylla på varandra och vägrade att samarbeta. -”Nej, hon är Landstingets ansvar”. ”Nej, hon är Kommunens ansvar”. Hela tiden fram och tillbaks, fram och tillbaks. Jag sjönk djupare in i det kemiska beroendet och allt som det innebär. Jag var redan trasig, men slets ännu mer isär. Det var nu det var dags för dem att börja ställa en massa diagnoser och stämpla mig som mindre värd.

Jag dog när jag var åtta år

Många frågar mig idag hur jag har överlevt och mitt svar är alltid detsamma, det gjorde jag inte. Jag dog när jag var 8 år. Jag gick sönder och stängde av. Under hela mitt liv har jag levt i någon form av ”överlevar”-jag. Som i en bubbla av glas. 23 år inom psykiatrin, otaliga medicineringar och diagnoser. Inlåsningar. Flera behandlingar inom missbruksvård. Terapier. Bedömningar. Utredningar. Placeringar. Åtgärder. Utdömd av samhället. Listan går att göras lång, men för mig är det väsentliga i den här historien hur jag tog mig ur.
Jag skulle önska att jag hade ett enkelt svar. Att jag kunde rekommendera någon mirakelkur för alla er som också kämpar, men jag har inte stött på någon sådan. Det jag däremot har gjort är att lämna över min vilja och mitt liv i händerna på något annat. Något annat än mig själv och något annat än de myndigheter som ville fokusera på mina svagheter istället för på mina styrkor. Jag vände mig till människor som hade gått före, som hade funnit en väg ut ur allt elände. Människor som lärde mig vikten av att ta ansvar för mitt eget liv och människor som vågade stå kvar när det smärtade som värst. Människor som dig och mig.

12-stegsprogrammet blev min räddning

Jag mötte människor som visste vad livet handlade om, hur man bryter beroendet, hur man kämpar tillsammans och hur man vågar gå från att bara överleva till att våga leva igen. Jag mötte människor som älskade mig tills jag vågade börja älska mig själv. Att stå kvar i denna process har varit det absolut mest utmanande och energikrävande som jag någonsin har upplevt i mitt liv.
Smärtan i att bli till har varit bra mycket mer smärtsamt än att leva ett destruktivt liv, men jag fattade ett beslut om att jag ville leva och inte bara överleva. Jag fattade ett beslut och har hållit fast vid det sen dess, oavsett vad som har hänt på resans väg.

I dag lever jag mitt liv som en fri kvinna

Idag är jag 36 år och lever nykter, drog- och medicinfri. Jag studerar en yrkesutbildning på en Folkhögskola. Jag har gjort mig fri från alla övervakande och behandlande instanser. Jag har betalat av mina skulder och finns inte längre i några register. Det som för några år sedan bestod av medicinering 5 ggr om dagen, ständig övervakning, ingen möjlighet till återgång i arbetslivet och boende med personal, har bytts ut till att jag idag lever mitt liv som en fri kvinna. Och för det har jag många att tacka. Bland annat KRIS, 12-stegsprogrammet och alla er bröder och systrar!

Foto: Privat

Caroline Elfving
Studerande vid Stensunds folkhögskola och före detta missbrukare.