You are here
Home > Reportage

”Min mamma sitter i fängelse”

– Förut bodde jag med min styvpappa och hans nya tjej, men nu bor jag här i stället. Här är alla jättesnälla men jag saknar ändå min mamma jättemycket. Jag skulle vilja att hon var här.
  Jag sitter i ett mysigt ombonatkök, i en villa omgiven av en stor, lummig trädgård, utanför en stad i södra Sverige.  Flickan mitt emot mig är precis 9 år. Det vet jag för det är hennes födelsedagskalas jag befinner mig på. Tårtan med de nyss utblåsta nio ljusen står fräsch och fin i mitten av bordet. För att vara ett barnkalas är vi dock inte särskilt många runt bordet.
  Det är flickans fostermamma, två av hennes biologiska barn samt ett ytterligare fosterbarn.  Och så jag. Grannen. Jag som bara råkade titta in när jag gick förbi. Utan att ha något särskilt ärende.

Foto: Joakim Berndes

Flickan – vi kan kalla henne Emma men så heter hon egentligen inte – har jag bara hejat på som hastigast ett par gånger tidigare när hon gått förbi min uteplats. Oftast med skolväskan på ryggen, på väg hem från skolan.
De andra känner jag bättre. Särskilt fostermamman, en varmhjärtad kvinna i 50-årsåldern, vars namn vi också kan lämna därhän. Hon och hennes man är mina grannar.    Vi har morsat och pratat många gånger och detta är långt ifrån första gången jag befinner mig i deras kök. Sedan länge är jag också på det klara med att de ställer sig till förfogande som fosterhem.  Barn placeras hos dem av socialtjänsten under kortare eller längre perioder. Jag är van vi att se ständigt nya barn i olika åldrar leka på min grannes gräsmatta.
Vad Emmas riktiga mamma heter får jag inte veta. Ingen ”främmande” får veta det. På den punkten är Emma bestämd.
Det beror på att hon är rädd för att hennes nya klasskamrater ska få reda på att hennes mamma sitter i fängelse, förklarar min granne. Eftersom mammas namn finns ute på Flashback skulle det kunna leda till det om klasskamraterna får veta vad hon heter. Emma bekräftar. Ingen på skolan vet det. Inte fröken, inte rektorn. Ingen enda. Det skulle vara det värsta. Till och med värre än när Emmas biologiska pappa dog.
– Varför det, frågar jag.
– För att det som mamma gjorde var jättedumt. Det ska jag aldrig göra, svarar Emma.
Emma rädd för att de ska troatt hon också är ”sån”.  Att hon också rånar och tar andras saker.
– Sån som mamma var, korrigerar hon snabbt. Emma är övertygad om att mamma inte längre är ”sån”. Man kan inte fortsätta att vara det när man har suttit i fängelse, säger hon och tittar på sin fostermamma för att få bekräftelse.
Hon nickar bekräftande. Naturligtvis är det så. När man har suttit klart i fängelse är man inte längre som man var innan. Svaret gör Emma nöjd. Hon tar en ny klunk hemmagjord hallonsaft.
Men sedan bränner det till. Ordentligt.
Emma ställer ned glaset med en smäll. Det syns att nu tänker hon säga något som verkligen gör henne arg. Hon berättar att hon alldeles själv har lyckats ta reda på vilket fängelse mamma sitter på, trots att ingen vuxen har velat hjälpa till. Hon har också tagit reda på telefonnumret dit.
Men när hon ringde och bad om att få prata med mamma, svarade de att det inte gick.
– Vi kan inte ens berätta om din mamma sitter här eller inte, det är sekretess. härmar hon med avsmak den vuxna rösten i telefonen. Särskilt när hon kommer till ”sekretess”. Det ordet spottar hon ur sig. Det är ett av många nya ord som hon har fått lära sig sedan polisen grep hennes mamma.
– Dom behöver inte berätta att mamma sitter där, för det vet jag! Dom behöver bara gå till henne och be henne att ringa mig. Men det gör dom inte. Dom förstår nog inte hur det är att ha en mamma som sitter i fängelse, säger hon.
Jag berättar den här historienf för Lina Hellmark när vi möts i organisationen BUFFF (Barn och Ungdom med Förälder/Familjemedlem som sitter i Fängelse) stora, fina och ombonade lokal i Älvsjö, söder om Stockholm. Tillsammans med kollegerna Camila Orellana, Alejandra Castanedaoch Susanne Anderssonarbetar Lina där som familjestödjare. Hon nickar hela tiden igenkännande medan jag berättar. Det märks att historier som denna har hon hört många gånger.
– O, ja, säger hon. Det är en väldigt typisk historia. Det skulle kunna ha varit mig du träffade i det där köket. Jag hade också en mamma som satt i fängelse när jag var liten. Jag växte upp hos min mormor och morfar och var även jag livrädd för att mina klasskamrater skulle få veta hur det stod till med mig.
Jag tänker omedelbart att det där måste vara en fantastisk tillgång i hennes jobb. Att ha en egen erfarenhet. Samma bakgrund som barnen som kommer hit. För så är det. Till den här lokalen kommer barn som har en mamma, pappa eller annan familjemedlem som sitter i fängelse. Hit kommer de för att få en fristad. Leka, äta, prata och umgås med personalen och varandra – i full förvissning om att här finns bara sådana som förstår. Här behöver ingen dölja något. Här vet alla hur det ligger till. Här har alla samma erfarenhet.
– Visst är det så, säger Lina och berättar att redan när hon första gången såg platsannonsen från BUFFF, medan hon ännu gick och utbildade sig på Tollare Folkhögskola, begrep hon att detta var ett jobb som var som klippt och skuret för just henne.
– Särskilt när jag träffar nya barn som kommer hit för första gången brukar jag ha stor glädje av min egen erfarenhet, säger hon. De brukar tro mig när jag säger att jag begriper hur tungt det känns, men att jag också vet att det går över. Det kommer att bli bättre. Linas egen mamma har muckat nu sedan ganska många år och klarar sig ”rätt okej”. Hon har också varit på besök på sin dotters arbetsplats.
– Hon är stolt över mig, säger Lina. Ja, tacka för det, tänker jag.
Normalt är det full rulle och liv och rörelse i den här lokalen. Särskilt på tisdagar och torsdagar då man har öppet hus för de små barnen och ungdomsgrupp för de äldre. För att inte tala om fredagkvällar och lördagar, då det är FF (föräldrafritt) med pyjamasparty, film, disco och allt annat som man kan göra när föräldrar vänder ryggen till. Nåja, det finns gränser, givetvis. Drogfritt är en självklarhet och en del andra skrivna och oskrivna regler finns också. Men annars är själva idén att barnen och ungdomarna ska känna sig fria att vara sig själva. Här behöver man inte ha några hemligheter. Här vet alla hur man har det i sitt inre.

Foto: Joakim Berndes

Hela idén bakom BUFFF är att låta barn som växer upp med en mamma eller pappa i fängelse dela erfarenheter och finna stöd i varandra. Därför att dessa barn bär på tunga känslor och erfarenheter som de helt enkelt har mycket svårt att dela med andra än de som är i samma situation.
– Barnen har ingen del i brottet, men tyvärr är det ofrånkomligt att de får del i straffet, som Lina Hellmark uttrycker det.
Just den fredag förmiddag då fotograf Joakim och jag är på besök, är det för ovanlighetens skull påtagligt lugnt och stilla. Vi är ensamma i den stora lokalen, barnen väntas först till eftermiddagen. Just nu hörs ännu inga glada barnskratt mellan dessa väggar. Utöver vårt lågmälda samtal är det enda som hörs ett svagt surr från diskmaskinen i köket. De ombonade och välstädade rummen badar ännu i ljus från de stora fönstren som vetter ut mot den lummiga lekparken.
Legobitarna är prydligt sorterade i sina respektive förvaringslådor. Alla spel är ordentligt undanstoppade och TV-apparater och discolampor tryggt nedsläckta. Den stora Alfonsdockan ligger i meditativ ro i ett soffhörn. Som om han lagt sig för att reflektera över alla berättelser om barnens längtan och oro över sina föräldrar som han har hört under den gångna veckan.
Lina breder ut en karta med små röda punkter som visarvar BUFFF finns. Från Luleå i norr, via Uppsala, Sala, Örebro, Karlstad, Nyköping, Norrköping, Göteborg och Helsingborg till Malmö längst i söder.
– Och snart finns vi också i Linköping, fyller hon glatt i. Vi har fått kontakt med en person som kommer att bygga upp en ny avdelning där. Än så länge träffas de hemma hos varandra. Det finns givetvis alltid behov av nya platser. Nya lokaler där fängelsebarn kan mötas och bilda nya öar av lugn och tillit i sin tillvaro.
Riktigt hur många de är kan ingen med säkerhet säga, det finns inga befolkningsregister över barn som har föräldrar i fängelse, men siffran 30 000 är en uppskattning som nämns ganska ofta. Givetvis bor de spridda överallt, men anhörigstöd saknas i stora delar av landet. Många drabbade försöker förgäves hitta någon att prata med. Någon som förstår utan att döma.
– Vi försöker expandera så mycket vi kan, säger Lina Hellmark. Men det är inte enbart i våra egna lokaler vi kan vara till nytta. Vi gör också besök inne på anstalterna och hjälper de intagna föräldrarna. Förmedlar kontakter och stöttar.
Domen kommer som en plötslig chock, inte minst för barnen. Direkt när första beskedet att pappa eller mamma ska in i fängelser dyker upp följer mängder av frågor. Vad händer nu? Vad ska jag säga till kompisar? Och samtidigt som oron för den egna situationen växer, brottas barnen också med oro för vad som kommer att hända på fängelset. Kommer mamma eller pappa få tillräckligt med mat? Är de andra på fängelset, vårdare och andra intagna, snälla? Finns det sjukvård och annan hjälp?
– Dessutom uppstår ofta en hel rad praktiska frågor.  Om det är tillåtet för barnatt besöka sin förälder i fängelset och hur det i så fall går till, säger Lina.
– Vi strävar efter att finnas med hela tiden. Både innan, under och efter fängelsevistelsen. Svarar på frågor och stöttar så mycket vi kan. BUFFF ställer också upp som värdlokal vid tillsynspermissioner. Tillfällen då den intagne föräldern tillåts att träffa sin familj under övervakade omständigheter. Inte minst för barnen själva kan det många gånger vara enklare att genomföra mötet där de känner sig invanda.
Just det där med att skapa trygghet och tillit är något som Lina Hellmark hela tiden återkommer till.  I den stressituation det innebär, både för den vuxna som sitter i fängelset och barnen som finns utanför, är det vanligt att drabbas av inre stormar av motstridiga känslor. Ilska, oro, maktlöshet, rädsla, sorg, saknad och kärlek.
Skillnaden mellan vuxna och barn ligger inte i hur det känns inombords, utan i vilka förutsättningar man har att handskas med det. Därför vilar hela tiden ett betydligt större ansvar på de vuxna. Vuxen och stöttande förälder måste man fortsätta att vara även under tiden i fängelse. Hur svårt det än kan vara.
– Ge en så nyanserad bild som möjligt av hur din vardag ser ut, råder Lina. Visa att du gärna svarar på ditt barns frågor och ta barnets oro på allvar. Förklara att barnet inte behöver vara orolig för dig. Att han eller hon i stället ska ägna sig åt att leka så mycket som möjligt.
– Var dessutom noga med att förklara att det som har hänt inte på något sätt är barnets fel. Risken är annars stor att ditt barn lägger skuld på sig själv. Behöver du hjälp, och det gör du säkert, så ta kontakt med oss på BUFFF. Vi är inte bara till för att hjälpa dina barn,  vi vill också hjälpa dig som sitter bakom murarna, avslutar hon.

Detta är BUFFF

När organisationen ursprungligen bildades 2001 hette man Bryggan. BUFFF (Barn och Ungdom med Förälder/Familjemedlem som sitter i Fängelse) blev man i samband med en omorganisation 2015.

BUFFF är en ideell, politiskt och religiöst obunden organisation. Det innebär att man inte har något vinstintresse och att man välkomnar alla, oavsett religion.

Organisationen finns med egna lokaler på 11 platser i landet och jobbar med:

  • Stödgrupper och nätverksmöten.
  • Individuella stödsamtal.
  • Aktiviteter och utflykter.
  • Råd och stöd.

Allt man gör är gratis. Organisationen finansieras genom bidrag från privatpersoner, föreningar samt stat och kommun. Man tar också emot bidrag från Kriminalvården, Allmänna Arvsfonden samt företag.

Mer information finns på organisationens hemsida www.bufff.nu.

Du kan också nå dem på deras stödtelefon 020-200 330.

Här finns också hjälp

En annan bra webbplats där det finns hjälp och stöd att hämta för anhöriga och barn är Kriminalvårdsstyrelsens satsning Insidan. Den riktar sig direkt till barn och unga med ett mycket enkelt och lättbegripligt tilltal.

insidan.kriminalvarden.se

Text: Thore Berggren, thore@krisvagenut.se
Foto: Joakim Berndes, joakim@krisvagenut.se

 

 

 

Top