Porträttet: Sara Woldu

Förra året visades SVT:s populära dokumentärserie ”Aldrig Backa” som skildrar unga mödrar med missbruks- och kriminell bakgrund. Serien visar mammornas väg ur missbruk och deras kamp för att åter få en plats i samhället, nu som mammor. I dokumentären kunde man se Sara Woldu, verksamhetsansvarig och ordförande i KRIS Stockholm men i serien var det hennes arbete med mammagruppen som skildrades.

Vägen UT träffar Sara för att prata om hennes olika roller,  som verksamhetschef, kvinnlig inspiratör och motivatör men också om hennes livs viktigaste roll, den som mamma.

Mamma mot alla odds, har hon sagt om sig själv. Sara Woldu som hunnit fylla 35 år och blivit mamma till en dotter. Idag är hon drogfri, gift och lever i en trygg miljö med ett jobb hon älskar. Hon berättar utan omsvep om sin kriminella bana och sitt missbruk och det märks att hon är en van föreläsare. Men det är när hennes dotter kommer på tal som hon blir rörd till tårar. Att bli mamma var tidigt en dröm för Sara men när hon firade sin trettioårsdag inlåst på Färingsöanstalten var det så långt ifrån mammalivet hon kunde komma.

Att fylla trettio var tufft berättar Sara, eftersom hon inte hade uppnått någonting av det hon hade föreställt sig. Hon hade tänkt plugga, skaffa ett bra jobb och hunnit bli mamma vid den åldern. Istället satt hon inlåst, var fullfjädrad sprutnarkoman, heroinist och kriminell. Hon berättar hur hon blev firad av de andra internerna på Färingsö men efter inlåsning släppte hon på masken hon burit inför de andra och då kom tårarna och den välbekanta känslan av att vara värdelös.

-Jag kände hur allt var kört, att jag aldrig skulle få chansen att bli mamma och att jag verkligen hade sabbat allt. Min sista anhalt skulle bli en överdos på en av plattans toaletter, säger Sara och ler sorgset.

Hon hade fel, hon dog inte på en toalett och hon blev mamma, mot alla odds. Att bli mamma har påverkat henne på alla plan. Sitt barn vill hon ge massor av kärlek, något hon inte själv upplevde under sin uppväxt. Istället för villkorslös kärlek präglades uppväxten av många krav och skyldigheter och Sara upplevde att hon sällan dög som hon var. Även om hon sällan saknade något materialistiskt så var hemmet konservativt och hennes val kritiserades alltid.

-Min familj var dysfunktionell, berättar hon, ingen pratade nånsin om känslor utan det var alltid locket på.

Hennes pappa var nykter alkoholist och slutade att dricka i samband med Saras födelse så hon har inga minnen av det, det har dock hennes mycket äldre syskon.

Under uppväxten var det inte självklart att visa känslor. Att visa sig ledsen, arg eller andra starka känsloyttringar möttes av motstånd och detta bidrog till att hennes självkänsla var väldigt låg. Känslan av utanförskap inom sin egen familj, där Sara alltid var eller gjorde fel gjorde att hon tvivlade på sitt eget värde.

Milena och Sara. Foto: Privat

Milena och Sara. Foto: Privat

-Min dotter är det bästa som har hänt mig och jag har så mycket kärlek i mitt liv nu, säger Sara.

Rörd till tårar berättar hon hur hela graviditeten var ett långt lyckorus. Som nybliven mamma provocerades andra runtikring av hennes totala lycka, hon klagade varken över mjölkstockning eller utebliven sömn. Men när Sara satte det i förhållande till att vara bostadslös och sprutnarkoman så hade hon ett annat perspektiv än de andra mammorna hon träffade på BVC.

Under den sista och värsta tiden med missbruk träffade Sara sin kärlek, Gibbe. Hon ler när hon berättar om deras första möte och hur långt ifrån det var en vanlig dejt. Istället för att gå på restaurang med levande ljus hängde de tillsammans på en skitig toalett där de injicerade heroin.

-Men trots att jag hela tiden var påverkad och avtrubbad så kände jag något när jag var tillsammans med Gibbe, berättar Sara. Till och med det där förälskelsepirret i magen, som jag inte känt på flera år och trott var borta för alltid, skrattar hon.

Deras relation ute i det fria blev dock inte långvarig, de åkte båda in på varsitt håll och satt inlåsta under 1,5 år. Under den här tiden knöts viktiga och drogfria band mellan dem. De träffas inte en enda gång men de skriver till varandra dagligen och för första gången känner Sara sig redo att satsa på kärleken. Men hon tänkte inte göra slut med drogerna.

-Gibbe ville att vi skulle söka behandling ihop och försöka börja ett nytt liv ihop, men jag tyckte vi kunde knarka en sista sommar. I själva verket var jag livrädd att han inte skulle älska den jag var utan drogerna säger Sara och skakar på huvudet.

Sara fick som de ville, de fortsatte knarka och hon hade blivit av med sin lägenhet så de sov i trappuppgångar och portar.

Det blev inte en sista sommar att knarka sig igenom, den 5 juni fattade de ett gemensamt beslut om att lägga in sig för avgiftning, deras villkor var dock att de skulle få åka på en parbehandling.

-Det var tur, för ingen av oss hade överlevt den sista sommaren, säger Sara allvarligt. Vi hade sån tur att våra båda Socialkontor och handläggare samarbetade, trots att vi tillhörde olika distrikt.

Hennes låga självkänsla har gått som en röd tråd, först genom hennes uppväxt och sedan genom hela hennes missbruk. När Sara först kom i kontakt med alkohol hade hon inga gränser och vid tredje gången hon drack åkte hon in för att magpumpas. Det avskräckte henne inte utan hon fortsatte och kom snart i kontakt med droger. Hon knarkade som ett fullfjädrat parkproffs vid Stureplan sju dagar i veckan när hon var strax över tjugo. Hennes partyknarkande kompisar lät det stanna där medan Sara fortsatte helhjärtat in i missbruket. När hon en dag såg sig själv i spegeln var hon inte längre på de balla krogarna utan sköt heroin på smutsiga toaletter.

-Mina tidigare partykompisar ville inte ha kontakt med mig då jag blev en smutsig pundare liksom, men jag rättfärdigade mitt missbruk med att tänka ”vaddå, jag är en narkoman det är klart jag knarkar”, säger Sara och skakar på huvudet åt minnena av sitt gamla jag.

Hennes första kontakt med KRIS hade varit flera år tidigare när hon suttit inne. Då var hon inte redo att ta in vad föreningen kunde innebära för henne utan hon tyckte det var kul att gå dit och fika och snacka lite skit med de som gjorde anstaltsbesök.

-Det jag gillade med KRIS var att de inte var dömande eller sa åt mig vad jag skulle eller borde göra, säger Sara. De sa att, ”hör av dig till oss när du är redo så kan vi hjälpa dig.” Jag kommer ihåg att jag var van vid att alla försökte säga åt mig vad jag skulle göra så jag tyckte det var skönt att KRIS inte dömde mig, avslutar hon.

Efter avslutad behandling skulle Sara och Gibbe få en träningslägenhet och hon behövde ordna en praktikplats eller ordna en sysselsättning. Sara berättar hur hon drog sig till minnes att ”de där i KRIS, de har ju schyssta liv” så hon kontaktade KRIS Stockholm.

-Att det fanns människor på KRIS som jag kunde identifiera mig med var jätteviktigt, säger Sara. Många gånger sitter man med polisen och socialtjänsten och man känner att det är ingen som förstår, fortsätter hon. Men på KRIS insåg jag att de andra förstår verkligen och de har gjort samma resa som jag och de har lyckats skaffa sig bra liv.

På KRIS fick Sara hjälp och stöttning att exempelvis skaffa bankdosa, ta kontakt med banken (där hon inte var betrodd längre på grund av tidigare bedrägerier) för att skaffa bankkort, ordna mailkonto, telefonabonnemang med mera.

-Alla de grejerna gör man med sånt jäkla motstånd, och vid minsta motgång så vill man typ ge upp, berättar Sara. Där var KRIS ett fantastiskt stöd, det var så schysst att ha människor runt sig som själva hade gått igenom det där och kunde lotsa en framåt.

Förutom att KRIS stöttade med de praktiska sakerna beskriver Sara hur skönt det var att komma till lokalen de dagar det var extra svårt med beroendet och kunna erkänna att hon var drogsugen utan att hon ansågs vara knäpp. Hon har blivit kvar på föreningen och numera är hon en av KRIS kvinnliga talespersoner. Det är en ganska mansdominerad miljö bland missbrukare och kriminella, åtminstone är det de som oftast syns, så Sara är väldigt stolt över att KRIS Stockholm just nu har fler kvinnliga än manliga medlemmar som är aktiva. Sara berättar hur det tidigt i hennes drogfrihet blev viktigt att göra rätt saker, som en slags återbetalning för det hon tidigare kostat samhället.

-Det ser jag nu idag att fixar du inte de här bitarna, som att göra sig skuldfri exempelvis så kommer du inte tillbaka in i samhället på riktigt.

För att klara av sin första period som drogfri fanns flera strategier. En av dessa var att helt undvika att besöka platser hon tidigare varit på dagligen. Plattan besökte hon inte på flera år och terapeuten hjälpte till att göra en tillfrisknandeplan. Den gav henne verktyg att hålla emot de dagar suget var extra stort och hon ville söka sig till gamla områden där hon missbrukat.

Sara ser ljust på framtiden. Foto: Joakim Berndes

Mammagruppen på KRIS Stockholm träffas fortfarande och det är Sara som är ansvarig för gruppens arbete. Sara beskriver hur arbetet med mammagruppen kan vara jättetufft, då hon ibland står vid sidan av en person som väljer helt fel. Hennes egen möjlighet att reflektera och bearbeta har blivit viktigare i arbetet med mammagruppen.

-I alla andra fall kan jag hålla mig mer professionell men är det barn inblandade så har jag alltid blivit personligt engagerad, berättar Sara. Min vision är att alla barn ska få växa upp kärleksfullt, tryggt i en drogfri miljö. När man sitter bredvid och har lösningen på hur mamman ska göra för att kunna vara en bra mamma och hon inte gör det, det är jättefrustrerande.

För Sara är det viktigaste att ge sin dotter självkänsla och vetskapen att duga precis som man är.

-Att hon inte blir bekräftad för det hon gör och presterar utan den hon är och att alla människor är lika mycket värda, säger Sara. Jag försöker ge henne gränslöst med kärlek, fortsätter hon, men det innebär inte att hon växer upp utan gränser.

Sara har arbetat mycket med sin uppväxt och tankar och känslor knutet till den. Det har blivit särskilt viktigt sedan hon själv blev mamma att bryta med de sociala mönstren hon har med sig.

Sin relation till sin mamma är bättre än den någonsin har varit och det är Sara tacksam för men även om relationen är bättre än den varit så är de väldigt olika, berättar hon.

-Jag har jobbat så pass mycket med mig själv och står upp för min person och mina mindre lyckade val, så jag behöver inga fasader längre, och där skiljer vi oss åt markant. Jag har tillfrisknat och gjort en förändring men de andra i min familj är kvar i det där och det gör att jag ändå håller en viss distans, säger Sara.

Hon försöker att vara ärlig mot sin dotter i den mån det går, men pratar om sin problematik så att en treåring ska förstå.

-Jag brukar säga att mamma har en sjukdom och så länge jag går på mina möten håller jag mig frisk. Självklart kommer min dotter att fråga om min bakgrund när hon blir äldre och jag kommer absolut att svara så ärligt jag kan utan att ge henne de värsta detaljerna. Jag kommer att berätta varför mitt liv blev som det blev, den dagen hon kommer med konkreta frågor kring missbruket. Absolut inget hysh-hysh kring hennes pappas och min bakgrund, hon kommer ju kunna läsa om oss på nätet, det är ju bara att Googla, säger hon och ler.

När Sara pratar om framtiden kan hon inte låta bli att le.

-Jag har många drömmar, som både innefattar min familj och att fortsätta hjälpa människor ur missbruk och beroenden. Men just nu har jag allt jag kan önska mig, på alla sätt, avslutar hon.

Text: Mia Berndes
Foto: Joakim Berndes

Dela här Share on Facebook77Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn2Share on Tumblr1Email this to someone
,