Porträttet: Per Uno ”Putte” Fransson

Per-Uno "Putte" Fransson ställer gärna up på bild inför läsarna

Per-Uno ”Putte” Fransson ställer gärna up på bild inför läsarna

PORTRÄTTET

Han är uppväxt i en arbetarfamilj på söder i Stockholm med fem syskon. Han var minst i klassen och led av dålig självkänsla. Vid 16 års ålder började han med droger och det skulle ta 29 år innan han bytte livsstil.
–Att byta bort droger och kriminalitet är det bästa jag gjort , säger Per Uno ”Putte” Fransson, till Vägen UT

Det är en fascinerande man på många sätt jag har framför mig när vi startar intervjun med ”Putte”. Han tillhör den gamla stammen kriminella och en legend bland äldre busar, framför allt i Stockholm. Han var känd som en riktig buse med ett brett kontaktnät bland erkända storförbrytare. Idag vinner ”Putte” respekt hos sin omgivning på ett annat sätt.
–Jag lever som jag lär. Det går inte bara att prata om hur folk ska göra och inte leva upp till det själv. Har jag lovat att ställa upp för någon så gör jag det till hundra procent, säger han.

Dålig självkänsla
–När jag började skolan var jag minst i klassen och jag försökte hela tiden hävda mig genom att göra saker som de större killarna inte vågade. När jag började gå på ungdomsgårdarna var jag jätteblyg speciellt för tjejer, trots att jag älskade. Jag började dricka mellanöl och blev då modigare. Den dåliga självkänslan följde med upp genom åren fram till jag var tjugo, säger han. När jag var 16 år började jag med amfetamin, jag kände direkt att det var fel, det var inte okej, men slog bort den tanken, effekten, spänningen och kompisarna var viktigare.

Det beslutet skulle påverka mig under de kommande 29 år som jag var ute i missbruk. ”Putte” kom till ett ungdomshem.
–Ganska snart efter missbruket tagit fart hamnade jag på ungdomshem. Mina föräldrar kunde inte ha mig hemma, senare blev det också ungdomsvårdsskola och så fortsatte det och slutade med fängelse. Första gången jag åkte fast för amfetamin var 1968, då blev det ungdomsfängelse. När jag muckade från Roxstuna, så hade två klubbar fått upp ögonen för att jag var duktig i fotboll.

Heta känslor på sidan av planen nä det är fotbollsmatch.

Heta känslor på sidan av planen när det är fotbollsmatch.

Var en talangfull fotbollsspelare
–Jag var en duktig fotbollsspelare, säger han. Hade jag satsat på fotbollen hade jag blivit någonting, det förstod även de runt omkring mig som sett mig spela. Tyvärr tog drogerna över och jag tyckte det var mer spännande att vara kriminell. Jag spelade åtta matcher för Saab, sedan började jag fuska med träningen. När tränaren ringde till min dåvarande flickvän och berättade att jag var tvungen att träna för att få spela, sa hon ”Han är på träningen varje dag”. Hon visste inte att jag i stället satt och spelade poker. Till slut rann allt ut i sanden och jag lämnade fotbollen.

Åkte till Stockholm
–Jag tröttnade och försvann iväg till Stockholm. Det var då jag träffade Gösta Mauritz. Jag var ung och väldigt stökig och han var den som tog hand om mig, Jag mådde vid den tidpunkten väldigt dåligt fast jag hade fått min första dotter. Jag var gift med en kvinna som hade ett flertal massagesalonger. Drogerna blev allt viktigare i mitt liv, även de närmaste vänner var viktiga, resten kunde man köra över hur som helst tyckte jag. Moralen blev allt sämre med tiden, vilket ledde till att jag var med och rånade handplockade spelklubbar. Det var en inre röst som hela tiden sade, det jag håller på med är inget bra.
–Jag var ju uppvuxen i en trygg arbetarfamilj, men ändå gick det snett. Jag var väldigt livlig av mig. På den tiden fanns inga diagnoser, hade det funnits det skulle jag nog ha diagnostiserats som ADHD–barn, säger han.

Den utbrända fasen 
–I slutet på 80-talet började jag må allt sämre. Jag vill göra något annat. Jag fick ett straff på nio månader och samtidigt muckade Gösta Mauritz, sedan var allt igång igen. Jag visste, slutar jag inte nu kommer jag få ett långt straff och så blev det också. Jag fick ett straff på fem år, året var1992, men nu var jag fast beslutet att lägga ner mitt gamla liv. Under hela anstaltsvistelsen planerade jag för ett bättre liv den dag jag skulle bli frigiven.

Jag träffade min nuvarande fru, år 1987, vi planerade för ett liv utanför murarna, utan droger och kriminalitet.

Rymde med lastbil ut genom grindarna på Norrtäljeanstalten
–Det har varit tre rymningar med lastbil genom tiderna. Jag var med om den första, den var på 70-talet, säger ”Putte”. Det var en omtumlande upplevelse.

Upploppet på Tidaholmsanstalten
Den 22 juli 1994 hamnar två fångar på Tidaholmsanstalten i ett bråk om toalettpappret och tolv timmar senare stod fängelset i brand. Det största fångupproret någonsin i Sverige var ett faktum. Det hela inleddes som en fredlig protest på en av landets säkraste fängelse. Fångarna protesterade mot vad de ansåg var godtyckliga isoleringar från anstaltsledningens sida, men de var också missnöjda med den sittande borgerliga regeringens hårda linje i kriminalpolitiken. Missnöjet i kombination med en ovanligt varm sommar, skulle få katastrofala följder. Natten mellan den 22 och 23 juli 1994 blev en natt då ett hundratal liv svävade i fara.

Putte slinker in här och där när kameran kommer fram. Här är det porträttfotografering i Almedalen av Joakim Berndes.

Putte slinker in här och där när kameran kommer fram. Här är det porträttfotografering i Almedalen av Joakim Berndes.

Jag var med och protesterade genom att sitta på taket
–Jag var inte med och satte eld på stället, inte heller deltog jag i några våldsamheter, säger ”Putte”. Han höll fast vid sitt ställningstagande att han ska byta livsstil när han muckar. Han tar kontakt med arbetsförmedlingen och kräver att få ett jobb.
–Ge mig ett arbete annars går jag tillbaka till det gamla, säger han till arbetsförmedlaren.

Början på något nytt 
Till slut började han utbilda sig till behandlingsassistent. Han började arbeta på KRAMI för unga män, där kom han i kontakt med flera män som det fortsättningsvis har gått bra för. Han började senare arbeta på Halmstads fängelse som terapeut. Han ville ge tillbaka av det han själv fått.
–Jag ville förhindra att unga människor gick samma väg som jag.

Det var 1997 som Putte första gången träffade Christer Karlsson förbundsordförande på KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) på ett konvent. Han var först tveksam till konceptet, men efter lite övertalning gav han dock med sig.  –Jag ville sätta ihop ett eget lag med personer som jag trodde på, säger han.

KRIS Halmstad började ta form 
–Det var speciellt en person jag hade i tankarna. Jag hade följt honom sedan han var i tjugoårsåldern. Han var då medlem mc gänget i Bandidos. Eftersom jag arbetade på kriminalvården vid det tillfället och var omtyckt och uppfattades som pålitlig så kunde jag gå lite som jag ville på häktet. Killen satt vid det tillfället inlåst så jag kom snabbt i kontakt med honom.

”Ta rygg på mig – och ifrågasätt mig aldrig” 
Vakterna öppnade celldörren för ”Putte”, han stegade in till grabben som låg och åt på en chokladkaka inne i cellen.

–Jag har en plan för dig, sa ”Putte”. Jag ska se till att du får kontraktsvård, du ska göra en behandling och sedan ska du ta över KRIS Halmstad. Ta rygg på mig och ifrågasätt ingenting, så ska jag se till att du får lön för mödan. ”Puttes” envishet och vilja resulterade i att han hjälpte killen till ett nytt liv och han är idag verksamhetsansvarig i Kris Halmstad och kassör i RIKS KRIS och har en tid på 12 år som drog- och kriminellfri.
”Putte” ville lotsa fram yngre förmågor. Han hade startat upp KRIS Halmstad och nu var det dags för andra att ta över.

Han uppnådde hela tiden sina delmål 
–Jag har under hela resans gång tillbaka till ett bra liv satt upp delmål för mig själv. Jag försöker leva som jag lär. Det har gjort att idag är jag trygg med mig själv. Den dåliga självkänslan som jag hade som ung är till största delen borta.

”I dag känner jag mig som pappa och morfar, fullt ut” 
–Jag kan ta ner månen för dem. De var den största drivkraften för mig och givetvis min fru. En dag skulle jag komma tillbaka, det visste jag.

Dottern till ”Putte”: -”Om du ska komma in i mitt liv vill jag inte du försvinner”.
I dag är jag en bra pappa och morfar. Jag trivs med det och jag har inte förvunnit, säger ”Putte” och ler. Det har även gått bra både för barn och barnbarn. De är välutbildade och lever livet, säger han. Jag finns alltid där och backar upp med all hjälp man kan tänka sig. Det finns dock en pusselbit som saknas.

Putte värmer upp inför SÄPO-joggen i Almedalen 2015.

Putte värmer upp inför SÄPO-joggen i Almedalen 2015.

Det finns en dotter han inte har kontakt med
–Hon var sex månader när jag försvann. Det har alltid varit en sorg, men idag har jag förlåtit mig själv. Hon har växt med en annan pappa. Det är konsekvenser av mitt gamla leverne.

”Jag har både den svarta och den vita hunden i mig”
–I grunden var jag en frisk människa med en bra uppväxt. Men när jag fick droger och alkohol i mig så förvandlades jag till någon annan. I 29 år höll jag på med drogerna och kriminaliteten, dag in och dag ut. I bland tycker jag det är konstigt att jag överlevt, jag tror det var alla fängelsevistelser som höll mig vid liv. Jag borde nog ge polisen och kriminalvården en eloge att de höll mig vid liv. Många av mina gamla kompisar är döda i dag. Mellan 50 och 60 år i missbruk så tar kroppen slut, sedan är det godnatt.

Min fru var till stor hjälp 
–Min fru stöttade mig hela tiden när jag skulle förändra mitt liv. Vi hade båda samma problematik och bestämde oss samtidigt att vi skulle göra något bra av våra liv. I dag är hon enhetschef på kommunen och jag är chef på mitt håll. Vi har det jättebra tillsammans och ångrar inte för en minut att vi förändrade våra liv.

Mina första fem år av drogfrihet gick jag på NA (Anonyma narkomaner) 
–Den gemenskapen var viktig för mig, eftersom jag varit fångad i en livsstil av droger och kriminalitet så länge i mitt liv. Jag mådde väldigt bra under den tiden att vara fri på riktigt helt enkelt.

”På KRIS fick jag arbeta med utsatta personer som behövde hjälp” 
–Jag bestämde mig senare för att hjälpa personer som suttit länge i fängelse och inte skulle ha en chans annars när de kom ut.
”Putte” stöttade och hjälpte Leif Axmyr under 12 års tid innan han muckade från sitt rekordlånga livstidsstraff.
–Jag fick betalt av kriminalvården de 12 år för att vara kontaktperson åt Leif. Mitt uppdrag var att finnas där och hjälpa honom den dagen han skulle komma slussas ut i samhället för att till sist friges. ”Putte” har även tagit hand om den nu framlidna och ökända knarklangaren Gösta Mauritz under hans sista tid i livet.
–Vi kände varandra väl och jag lovade att ta hand om honom när han blev gammal, efter att han avtjänat sitt sista straff. Vilket jag också fullföljde, säger ”Putte”.

”Man får respekt om man håller hela vägen, och inte bara snackar” 
–När jag lovat att hjälpa någon har jag alltid gjort det också. Jag fick höra av Leif Axmyr att jag hade respekt inne på anstalten när jag var där och pratade. Det är enkelt, jag lever som jag lär, säger han.

Putte lyssnar på Djem Mangos under KRIS Falkenbergs invigningen.

Putte lyssnar på Djem Mangos under KRIS Falkenbergs invigningen.

”Många ungdomar idag har ingen grund att stå på”
–Jag växte själv upp i en arbetarfamilj med mycket kärlek. Jag tror det var av stor betydelse när jag senare i livet bestämde mig för att byta livsstil. Idag så kommer många ungdomar från trasiga och dysfunktionella familjer.
Jag har håll terapi både individuellt och i grupp med många svåra fall. Jag upplever att jag varit duktig på att ”klä av folk” när jag haft de så kallade tuffa killar i grupp, som lett till att de tappat garden och öppnat upp sig.

Att vara pensionär är inget hinder för att jobba. Jag brinner för att hjälpa människor
–Idag är jag pensionär och vill fortsätta jobba ett tag till. Så länge någon vill ha mig tänker jag fortsätta, säger ”Putte” och skrattar. Jag är ju fortfarande aktiv inom KRIS och det tänker jag definitivt hålla på med ett tag till. Jag är 69 år och man får bara jobba inom kommunen tills man är 67 år, men jag fortsatt lite på halvfart. När min fru blev enhetschef kändes det lite konstigt att vara kvar. Då fick jag möjligheten att börja inom socialpsykiatrin, de ville anställa mig i stället och så fick det bli, så jag är väl kvar i arbetslivet ett tag till. ”Putte” är en social person och vi blandar och ger, skämt och allvar. Han har mycket erfarenhet hur det är att leva på livets bakgård. Han har gjort en beundransvärd resa och många har honom att tacka för att de fått en till chans i livet. Han säger att han inte kommer att släppa taget om KRIS i första taget.

Dagen efter intervjun är det dags för KRIS Falkenbergs invigning av de nya lokalerna. En förening som ”Putte” brinner lite extra mycket för då han var en av två som startade upp den.

Text: Christer Renlid
Foto: Joakim Berndes

Dela här Share on Facebook148Share on Google+1Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn4Share on Tumblr1Email this to someone