B. Robert Andersson: ”Inte ens kastrering hjälper”

Vad kan passa bättre på Alla Hjärtans Dag än att göra en intervju med B. Robert Andersson om hans nya bok ”Jag ska döda er alla”. Robert anländer till hotellet i city där vi bestämt träff, och han ser pigg och välmående ut trots att han någon timme innan suttit på flyget från Oslo. Han mellanlandar i Stockholm för att träffa mig sedan bär det av till Norrköping.

Vem är den nyblivne författaren och vad är anledningen till han skrev den här boken? Hur har reaktionerna varit efter att boken kom ut? Frågorna är många och svaren låter inte vänta på sig.

– Jag är en kille som levt ett hårt liv med droger och kriminalitet. Jag är uppvuxen i Sollefteå. Mina föräldrar skildes när jag var sex år och jag flyttade med min mamma till Uppsala som är hennes hemtrakter. Jag har precis som Seth–grabben i boken varit utsatt för sexuella övergrep under större delen av min barndom. Jag har växt upp med en dysfunktionell familj. Det var olidligt tufft och förnedrande och den ända utvägen att stå ut med mig själv var att knarka. Det är inget jag är stolt över – men vad fan gör man när man håller på och gå sönder av smärta. Det var en lång resa innan jag kom till insikt och började förstå att jag var tvungen att göra något åt mitt liv – annars skulle livet snart vara över för min del. Jag åkte upp till Korpberget som är ett behandlingshem för missbrukare. Där började återtåget till ett sundare och friskare liv.

Du hade en relation med en kvinna vid den tidpunkten. Var hon också missbrukare?

– Min flickvän som senare blev min fru var inte klar med missbrukarlivet när jag återvände från behandlingen. När jag kom hem från behandlingen var hon fortfarande aktiv, det blev en tuff period men till slut lyckades jag få med henne på AA möten, till en början hade jag och några kamrater möten hemma hos oss. Jag slog bokstavligen den stora blå AA boken i huvudet på henne. Det gav resultat i dag är vi gifta och även hon har slutat missbruka och jobbar på samma behandlingshem som jag driver.

I boken berättar du om en händelse när du hälsar på din missbrukande far. Du sa att det var sista gången, blev det så?

– Ja, jag orkar inte fler gånger, han har aldrig velat vara min pappa. När jag slutade missbruka blev han besviken.

Besviken?

– Han tyckte det var bättre när jag också missbrukade då kunde jag fixa droger till honom och så hade han sällskap. Jag har alltid vetat att han var min pappa men han har aldrig tagit föräldrarollen på allvar. Han ville inte och jag kan inte tvinga honom. Nu har jag slutat tro att han vill det därför finns det ingen anledning att träffa honom heller. När vi pratar om honom blir jag rörd, det är jobbigt.

 Sexuella övergrepp är nästan ett tabubelagt område, hur klarade du av att skriva om det?

– Det var svårt, jag fick uppleva min barndom i repris under skrivandets gång. Det är omöjligt att komma ihåg allting hur mycket man än försöker. Jag fick helt enkelt bli den lilla pojken igen under skrivandet av boken. Jag ha utbildat mig till gestaltterapeut vilket gör processen lättare. Skrivandet av boken var stundtals väldigt jobbigt samtidigt som det var givande. Jag har återigen upplevt de svåra åren i mitt liv. Det är viktigt att belysa den här problematiken.

Jag ska inte avslöja för mycket i intervjun. Men det var inte din pappa som var förövaren.

– Svaret finns i boken.

Det är ingen krigshistoria du skriver som glorifierar missbruk och kriminalitet. Du tar verkligen upp sådant som de flesta lämnar utanför.

– Det finns tillräckligt med fiction och glorifieringar om kriminalitet – jag vill inte vara en av dem. Jag ville vara ärlig med vad som var anledningen till att jag mådde så dåligt att jag inte stod ut med mig själv, vilket i sin tur ledde till att jag började missbruka. När jag är ute och föreläser brukar jag säga – att drogerna räddade mitt liv. Det brukar inte vara så populärt men så var det. Hade inte knarket funnits som ventil hade jag tagit livet av mig. Det har förvisso kostat mig en del sjukdomar på vägen – men jag lever.

Hur vågade du börja prata om övergreppen?   

– När jag började min behandling för missbruket berättade jag lite sådär i förbifarten om vad som hänt. Jag förstod inte själv att det var övergrepp jag varit utsatt för – jag tyckte inte det var så konstigt förrän behandlaren berättade för mig att jag blivit sexuellt utnyttjad. Det var då jag sakta men säkert började förstå vad det var frågan om. Det var först nu som jag kunde börja bearbeta och komma till kunskap om varför jag mådde så dåligt. Det finns ett stort mörkertal, många vågar inte berätta om övergrepp de har varit utsatta för och oftast beror det på att de inte får frågan. Det borde vara en självklar fråga under en missbruksbehandling. Vi på Valbo behandlingshem specialiserade på övergreppsproblematik.

I dag jobbar du själv som missbruksbehandlare och terapeut med specialkompetens på övergreppsproblematik. Hur klarar du det?

– Mot bakgrund av min egen utsatthet som barn, det är jätteviktigt att den finns personer som kan hjälpa och framför allt prata om övergreppen. Minnena försvinner inte av sig själv. Jag har fått distans till mitt eget helvete och har med tiden hittat verktyg för hur jag ska handskas med problematiken. Mina egna erfarenheter tillsammans med utbildning gör att jag klarar av mitt arbete bra.

Hur ser den typiska pedofilen ut?

– Det finns två typer av förövare. En fixerad pedofil, en vit man i medelåldern som förgriper sig på unga pojkar i en önskvärd ålder. De bestämmer sig för vilken ålder de vill att pojkarna ska vara i. De här männen kan vänta ut en pojke till han uppnår en ålder som passar förövaren. Den här typen går inte att behandla dom svarar inte på behandlingen – inte ens kastring hjälper de fortsätter ändå. Den andra typen kallas regredierarande pedofil, den typen tror han är på samma sexuella nivå som barnet. Det spelar ingen roll vilken ålder barnet har. Den här typen går att behandla. Det vidrigaste jag sett är ett barn som var tre månader när hon blev övergreppat, tungan hade fastnat i gommen på henne. Jag har jobbat hårt med att hjälpa henne.

Det låter som du skrivit den perfekta handboken- kommer den användas så?

– Jag hoppas att boken kommer bli redskap för många som jobbar med sexuellt utnyttjade barn.

Tack för att du tog dig tid att träffa mig

– Tack själv!

Text: Christer Renlid

Foto: Pressbild

Dela här Share on Facebook86Share on Google+1Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0Share on Tumblr0Email this to someone