Det våldsamma Göteborg del 2 – Karwan Faraj: ”Tänk om, tänk rätt”

2015-05-28_Karwan_DSC_0039Sommaren är nästan här. Ljudet från de senaste skottsalvorna har tystnat. För den här gången. Dess ekon lever kvar i invånarnas medvetanden för evigt. Sannolikt är det inte lång tid kvar tills skotten igen hörs över den gamla anrika industristaden i väst. Göteborg. Vart är du på väg, Göteborg? I vår andra del om våldet och skjutningarna i Göteborg möter vi Karwan Faraj, ungdomscoach och kulturarbetare. Han har en verklighet att berätta om – en verklighet som präglas av både uppgivenhet och hopp.

Volvo. Liseberg. Avenyn. Fotbollsklubbarna. En underbar skärgård. Den härligt signifikativa dialekten – göteborgskan. Det är en del av de många saker som ofta förknippas med Göteborg. På senare år har även mindre trevliga saker lagts till denna lista. Gängkulturen. Utanförskapet. Skjutningarna. Morden. Är det media som förstorar upp saker? Är det här verkligheten?

Polisen inrättade under 2013 en särskild händelse kallad Trygg i Göteborg – en satsning för att få bukt med våldet, kriminaliteten och de ökande skjutningarna i staden. Detta efter att en 17-årig pojke och en 28-årig man sköts till döds i Norra Biskopsgården i Göteborg den 4 september 2013. Satsningens beslut och ledord var i stort: ”Ett förstärkt trygghetsskapande arbete”, ”En brottsförebyggande polisinsats” och Ett fortsatt långsiktigt och uthålligt utredningsarbete”.

Stora beslag av vapen, kontanter, stulet gods och narkotika har skett inom ramen för Trygg i Göteborg sedan starten. Runt 60 personer har dömts för grova brott och totalt har det utdömts ungefär 112 fängelseår. Skjutningarna har gått ner. Femtio stycken skjutningar skedde under 2014. Tolv stycken skjutningar har skett under 2015 fram till den 19 maj. Minskningen är en framgång. Problemet är att en annan del av statistiken går åt motsatt håll. Antal skjutna till döds var i fjol – på de 50 skjutningarna – fyra stycken människor. 2015 har redan fem människor fått sätta livet till trots att inte ens halva året passerat.

– Nu kanske de inte skjuter lika mycket men när de skjuter så dödar de. Det har ju begåtts mer mord hittills i år än hela förra året, säger Karwan Faraj.

Det är en ganska kylig torsdagsmorgon i slutet av maj. Snabbtåget rullar in på Göteborgs centralstation. Tre timmars tågresa från Stockholm är över. Det regnar i Göteborg. Göteborgarna är ganska vana vid regn, västkusten har störst årsnederbörd i hela landet. Vid bussterminalen utanför centralstationen möter Karwan Faraj upp mig i sin Volkswagen Golf. Vi hittar varandra snabbt. Karwan ler varmt och välkomnar till Göteborg. Vår resa går mot en göteborgsförort en knapp mil utanför city.

Är det någon som borde kunna förklara problematiken med gängvåldet och alla skjutningar som på senaste tiden präglat Göteborg så är det Karwan Faraj. Karwan, 32 år, har över tio års erfarenhet av arbete mot utanförskap och med ungdomar i förorten.

2015-05-28_Karwan_DSC_0004Väl framme promenerar vi genom ortens affärscentrum. Vi är på väg till en gymnasieskola där vi ska ta en fika i kafeterian. Karwan ska berätta om sin bakgrund och sina erfarenheter. Om sin syn på stadens ökande våldsspiral. Om orsaker och verkan. Hopplöshet och hoppfullhet. Detta är Karwans historia. Det är en historia som är ganska signifikativ för många som växer upp i segregationens Sverige. Han pratar mycket och gärna, det märker man. En social person som verkar känna var och varannan person vi möter. Många leenden och handskakningar blir det innan vi till slut kommer fram till gymnasieskolan och slår oss ner vid ett bord i den stora kafeterian.

Att Karwan är en lokalt känd person är inte så konstigt. Han är en prisbelönad ungdomsledare, musiker, författare, manusförfattare, frilansjournalist och föreläsare. Allt detta genomsyras av en enorm vilja att förbättra sitt samhälle – att minska klyftor och segregation.

Karwan kom till Sverige – till en förort utanför Göteborg – som fjortonåring. Året var 1996. Familjen var politiska flyktingar som flytt Saddam Husseins våldsamma framryckningar i den irakiska delen av Kurdistan. Karwan flydde med sin mor och sina sju syskon från hemstaden, via fem månader i Turkiet, till Sverige. De kom fram en kall vinterdag. Hans far hade flytt till Sverige två år tidigare via smuggelvägar och nu äntligen fått uppehållstillstånd. Familjen kunde återförenas.

– Vi flydde för att vi var kurder. Vi kommer från den kurdiska staden Kirkuk som länge var ockuperad av Irak. Pappa var en av dem som inte accepterade ockupation. Det kurdiska folket föll offer för kolonialmakternas vision för Mellanöstern. De ritade kartorna och Kurdistan blev uppdelat mellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Kolonialmakterna drog sig därifrån sen, men lämnade ett elände för 40-45 miljoner kurder. Man kunde inte döpa sina barn till kurdiska namn, man kunde inte köpa mark, berättar Karwan och fortsätter:

– Pappa har alltid trott att kunskap kan ta dig långt, att med kunskap kan du förändra. Han var politisk på ett milt sätt. Klimatet blev hårdare och våldsammare. Pappa trodde inte på våld och väpnad revolution. Ville inte att vi barn skulle hamna i det, falla offer för det.

Redan 1991 var familjen på flykt från hemstaden för första gången. Karwan var då bara nio år. Kurderna hade gjort uppror mot irakiska regimen och Irak slog ner upproret med militär kraft. Miljoner kurder tvingades samtidigt att fly från sina hem. Familjen flydde norrut i Kurdistan. Det var kaotiskt.

– Jag har många traumatiserande minnen därifrån. Jag har sett mycket hemskt och levde flera månader i flyktingläger. Kurder som de fångade antingen avrättades eller fängslades.

Under den flykten såg Karwan för första gången en människa bli mördad. Det var pappans kusin. Han blev skjuten.

– Som ung ska man inte se sånt. Folk dog av svält. Folk frös ihjäl. Folk lämnade sina barn för att de inte kunde ta hand om dem.

Karwan berättar den gripande historien om när en kurdisk peshmergasoldat knackade på deras bilruta och ville ha hjälp med ett litet spädbarn som han höll i sin famn. Spädbarnet hade blivit lämnad eller borttappad av sin familj under massflykten. Karwans familj med en redan överfull bil inte kunde ta hand om barnet. De var tio personer i den lilla personbilen, mest ungar, och de kunde knappt klara sig och överleva själva. Att ansvaret för ett till litet barn skulle ha blivit för stort. Det var svårt att förstå det beslutet för Karwan som själv var ett litet barn.

– I min värld som barn tänkte jag ”ta emot ungen för fan, den har inga föräldrar, den har ingen som kan ta hand om den”. Men min farfar sa ”det är ett för stort ansvar, vi kan inte, vi kommer kanske själva dö under den här flykten”.

Familjen återvände till Kirkuk efter några månader i flyktingläger. Men det var nog. Kirkuk var ingen plats där Karwans föräldrar kunde leva med sina barn under dessa våldsamma tider. Första åren i Sverige blev en kulturkrock för Karwan som kunde ha slutat illa.

– Jag var skoltrött redan i hemlandet. Så när jag kom hit orkade jag inte sitta och koncentrera mig i skolan. Vi var åtta syskon, mamma och pappa. Vi levde på socialbidrag. Jag minns att pappa brukade köpa tre skor – betala för två, du vet. När man är tretton-fjorton år så vill man inte vara tre syskon i samma skola med likadana skor. Likadana jackor. Det var många i skolan som var nyanlända och hade det liknande. Jag ska inte säga att vi hade det dåligt, men svårt. Jag hamnade utanför skolan ganska direkt faktiskt.

Svenska språket lärde sig Karwan genom musiken. Inte i skolan.

– Jag började intressera mig för svensk rap. Petters första platta kom när jag hade bott här i två år. Min kusin skrev ut texterna och översatte de till kurdiska. Jag skaffade en ordbok. Språk är jätteviktigt. Man kan säga att svensk rap lärde mig svenska.

Stöket fortsatte i gymnasiet. Det blev försök på tre olika gymnasieskolor med lika många avhopp som resultat.

– Jag vill inte skylla på skolsystemet men det fanns faktiskt ingen vuxen som kunde fånga upp mig. Jag började umgås med likasinnade som också var stökiga och hade liknande bakgrund. Vi hängde mycket i Nordstan och på torget. Vi begick en hel del dumma saker faktiskt. Jag tränade mycket kampsport. Den kunskapen tog jag ibland med mig på stan och använde mot ungdomar från andra stadsdelar och så. Jag sökte kickar och blev avtrubbad. Jag visste inte vad jag ville göra med mitt liv. Jag var förvirrad.

Vändningen kom i tidiga tjugoårsåldern. Karwan berättar om två specifika händelser. Den första händelsen var när en vän blev mördad.

– Det var en kille som jag tränade med. Han var två år yngre än mig tror jag. 18 år. Han mördades av misstag. Det blev en tankeställare.

Den andra händelsen var när en fritidsledare uppmärksammade och fångade upp Karwan. Lyssnade. Brydde sig. Såg människan bakom den vilsna fasaden.

– Hon var den första vuxna som inte dömde mig kändes det som. Hon försökte hjälpa mig utifrån den jag är. Jag började öppna upp lite, prata om känslor för första gången i livet. Hon har betytt så mycket. Hon gav mig vägledning och motivation.

2015-05-28_Karwan_DSC_0039– Jag stod mellan två val. Kriminalitet eller att gå den lagliga vägen. Jag tog det rätta valet med hennes hjälp. Hon var min förebild. Jag ville bli som henne. Jag ville hjälpa andra så som hon hade hjälpt mig. Jag hade också konstant stöd av familjen vilket var viktigt. Mina föräldrar ställde alltid upp i vått och torrt. Jag har växt upp i ett tryggt hem. Ett kärleksfullt hem.

Karwan blev plötsligt målmedveten. Gjorde flerårsplaner. Visste vad han ville med livet. Studera pedagogik. Konflikthantering. Göra skillnad för samhället och människor. Sitt första jobb fick han som skolvärd på sin gamla skola.

– Det blev lite komiskt. (skratt) Träffade gamla lärare. Vissa hade väl trauma kvar från tiden jag gick där. Helt plötsligt var vi kollegor. För första gången visste jag skulle göra varje dag när jag vaknade. Ville berätta om mina upplevelser i bokform. Tog tag i det. Skrev en bok. Samhällsengagemanget har varit med ända sen jag ”vaknade” upp kan man säga.

Romanen Vildsvinet skrev han tillsammans med författaren Renzo Aneröd. Boken gavs ut 2007 och är en semisjälvbiografi i romanform.

– Det har blivit många jobb genom åren. Alla med samma röda tråd. Skolvärd, stadsdelsvärd, jobbat med ungdomar inom LVU och LSU. Jag har jobbat med massa olika grejer. En sak jag är riktigt stolt över är musikprojektet Maktskiftet. Vi gav ut ett album på sex spår där vi rappar om samhällsklimatet utifrån vårt perspektiv. Gjort tre videos, skrivit manus. Ett ganska stort projekt.

Just nu jobbar Karwan som frilansjournalist, manusförfattare och föreläsare. Han och sin vän Kamran Rahimi har nyligen gjort en serie uppmärksammade radiodokumentärer om våldet i Göteborg som sändes på Sveriges Radio.

– Att berätta historier är min grej. Jag och min vän Kamran håller på med ett tv-serieprojekt nu. Vi har ett avtal med ett produktionsbolag och ska försöka realisera det hela.

Vi kommer in på problemen med våldet och skjutningarna i Göteborg. Karwan förklarar:

– Stadsdelarna är separerade. Segregationen ökar och ungdomarna bygger upp sitt eget system. Kriminaliteten har vuxit på ett nytt sätt de sista åren. Tidigare hade vi mer traditionella gäng med symboler och så. Nu är det mer lösa grupperingar. Det är ett nytt koncept för hur man kan vara kriminell. Det är svårt att kartlägga grupperna. Det kan vara en snubbe du följt i en grupp, efter några år träffar du han och han är i en ny konstellation. Man är mer fri jämfört med de äldre traditionella gängen.

Vad beror den här strukturförändringen på?

– När jag flyttade hit bodde det både svenskar och finnar här. Det var mer blandat på det sättet. Men de lämnade dessa stadsdelar med åren. Det blir segregerat. En ung kille som kommer från krigsdrabbat område kommer inte in i samhället och hamnar utanför systemet. Det blir vi mot dem. Klyftor. Man vill inte vara ensam, man vill tillhöra något. Då blir gängen en gemenskap och utväg.

Hur hade samhället kunnat gjort annorlunda?

– Staden isolerar, vilket inte är så bra. Jag tycker det förebyggande arbetet har misslyckats. Jag har jobbat här ute i tio år. Man tror inte jättemycket på förebyggande arbete. Man tror polisen och socialtjänsten ska lösa alla problem. Sociala projekt läggs ner för snabbt. Det behövs långsiktighet. Det behöver skapas förutsättningar.

Vad skulle du göra om du var kommunfullmäktige och skulle stoppa våldet?

– Jag skulle öronmärka pengar för projekt tio-femton år framåt. Inte bara kortsiktiga projekt. Vi måste inrikta oss på just de ungdomar som är i riskzonen för kriminalitet. Som står vid vägskälet. Fånga upp dem. Med rätt uppbackning så skulle man kunna se skillnad på sikt. Det finns inga snabba lösningar.

Karwan beskriver att det behövs mer kompetent folk ute bland ungdomarna. Äldre förebilder med erfarenhet som ges rätt redskap och utbildning. Det är för mycket gammalt tänk, för mycket prestige. De kriminella grupperingarna anpassar sig snabbt och suger in nya ungdomar. Staden är inte lika snabb att anpassa sig.

Du har inte fått respons för dina idéer då?

– Nej, ingen har velat ta tag i det på rätt sätt. Jag har gått runt på många ställen här i Göteborg och varnat för vad som kan hända. Det har jag gjort sedan 2006. Se på de kriminella som bemanningsföretag och ungdomarna som deras rekryter. Sno deras rekryter! Konkurrera ut ”bemanningsföretagen”. Vi måste tänka om. Tänka nytt. Vi måste tänka annorlunda.

– Det finns jättemånga från förorten som brinner för de här frågorna. Som vill lösa det. Jag vet det.

Text och foto: Jens Gröndahl

Tips: Lyssna på Karwans och Kamrans radiodokumentärer på Sveriges Radios hemsida.
Skotten i Göteborg Del 1: Hamza
Skotten i Göteborg Del 2: Marco

Denna artikel är ursprungligen publicerad i pappersupplagan av Vägen UT, nummer 2 – 2015.

 

 

 

 

 

 

Dela här Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0Share on Tumblr0Email this to someone
, , , , , ,