Porträttet – Annika Östberg

Annika Östberg. Foto Talarforum I Skandinavien AB

Annika Östberg. Foto Talarforum I Skandinavien AB

Annika Östberg, den blonda magra kvinnan med sorgsna ögon som med jämna mellanrum dök upp i nyhetssändningarna under så många år. 
Som aldrig tycktes bli benådad från sitt livstidsstraff och få komma hem till Sverige. 
Så hände då plötsligt det oväntade år 2009. Efter att ha suttit 28 år i fängelse fick hon sitt straff tidsbestämt och därmed rätt att avtjäna den sista tiden i Sverige. Idag är hon en fri kvinna- och mer svensk i själ och hjärta än de flesta andra.

Annika kom till USA som tolvåring när hennes mamma gifte sig med en rik amerikan. Det Amerika hon mötte var inte på något sätt ett paradis och hon vantrivdes i sitt nya hem och med sin styvfar. 1967, tretton år gammal rymde hon hemifrån till San Francisco. Annika provade droger och bara fjorton år gammal blev hon beroende av heroin. Hon försörjde sig som strippa och prostituerad och senare på koppleri och som narkotikahandlare. Hon hade ett par år då hon verkligen försökte ta sig ur drogträsket, men som hon säger i en tidigare intervju, heroin är djävulen själv.

Efter en tid föll hon tillbaka i klorna på heroinet, och inledde en relation med Bob Cox. Mannen som sedemera sköt två människor till döds, däribland polismannen Richard Helbush. Bob hittades hängd i sin cell före rättegången men trots att morden begicks av hennes pojkvän, gjorde Annika enligt domen inget för att stoppa dem. Hon döms till 25 år till livstid för medhjälp till mord.

Annika har suttit av det längsta fängelsestraff som någon svensk hittills avtjänat. Hennes fall har berört många svenskar under många år och hon har gång på gång försökt att få bli förflyttad till Sverige.

28 år, hur orkar man?

-Man klarar av att sitta så lång tid om man bara tar en dag i taget, berättar Annika,  men man måste hitta någonting att se fram emot. Ibland kan det vara lite svårt, men det vara något så enkelt att det visas en film jag gärna vill se på TV ikväll. Sen att man har folk omkring sig, folk att prata med, att vara vän med och också har ett stöd från utsidan. I grund och botten handlar det om att bestämma sig för att jo, jag ska klara en dag till!

Så kom den där dagen i februari 2009 när hennes begäran om förflyttning till Sverige hade blivit godkänd. Allt skedde snabbt, inom loppet av några dagar skulle förflyttningen från anstalten hon satt på ske. Men för Annika, som inte fick säga ett knyst om detta till någon var det långa dagar. Glädjen var stor givetvis, men det var också sorgligt att lämna de medfångar som med åren hade blivit som systrar för henne. Hon fick aldrig en chans att på riktigt säga adjö till dessa människor men berättar att hon nu idag har kontakt med dem och skriver och skickar bilder till dem så ofta hon kan.

-Det var väldigt viktigt att detta inte läckte ut till fångvaktarna som i sin tur kunde tipsa media, berättar Annika. Fängelsevakts-facket i Kalifornien har ett väldigt starkt fäste, fortsätter hon. De har en otrolig makt och mycket pengar och är mycket politiskt aktiva och kan påverka lagstiftning och politiska kampanjer. Så om de skulle lägga all sin tyngd bakom ett fall skulle det skapa ett enormt blåsväder som jag inte ville hamna i, avslutar hon.

I slutet av mars 2009 började hennes resa hem till Sverige igen. Efter en första tid på kvinnofängelset Hinseberg i Örebro fick hon i september 2009 sitt straff tidsbestämt av Örebro Tingsrätt. I oktober 2009 flyttades hon till Färingsö-anstalten utanför Stockholm innan hon slutligen kom till Basta i mars 2010. Den 2 maj 2011 blev hon en fri kvinna.

Annika hade länge sagt att hon gärna ville avsluta sin fängelsetid på rehabiliteringscentret Basta utanför Nykvarn i Södermanland. Här får tidigare missbrukare och kriminella en andra chans med arbete och bostad. Annika berättar att Basta är något hon känt till och känt sig delaktiv i ända sedan det startades på 90-talet.

-Jag tror verkligen på principen, att Basta är något som behövs för att fylla mellanrummet mellan behandling och ”the real world”, som jag kallar det för, säger hon och ler.

Idag tillbringar hon mycket tid på resande fot. Hon har kommit att bli en väldigt populär och efterfrågad föreläsare. Hennes budskap på föreläsningarna är att oavsett hur mörk situationen kan verka finns det alltid hopp, man kan klara sig och gå vidare. Hon försöker dock sålla ibland förfrågningarna och försöker att välja så att det handlar om att göra en skillnad och inte bara för någon nyfiken. Det är skolor, tjänstemän, kyrkor, biblioteksgrupper, kvinnojourer och kriminalvårdspersonal som oftast får ta del av hennes livshistoria.

När Annika inte är ute och reser är hon oftast hemma, och hemma är fortfarande kooperativet Basta, men numera är hon enbart hyresgäst. När hon har en ledig stund över söker hon sig till skogen där hon gillar att vara med sin hund. Hunden Tasha, som aldrig lämnar hennes sida- har hon tidigare beskrivit som ”mitt körsbär på tårtan ovanpå grädden.”

2004, då hennes begäran om förflyttning just fått avslag ännu än gång blev hon antagen till ett så kallat puppy program. Där utbildade hon sig till tränare för hundar som kan hjälpa personer med funktionsnedsättning att få ett enklare liv.  Men man måste alltid lämna den tränade hunden ifrån sig när den är klar. Så Annika lovade sig själv att om hon någon gång blev fri så skulle hon skaffa sig en hund. Därför är Tasha enormt viktig för henne och ett krav för att hon skall resa runt och ge föreläsningar är att hunden alltid är välkommen också.

-Jag blev väldigt förvånad att dessa hundprogram inte finns här i Sverige, säger Annika. På minst en anstalt i varje stat i USA finns någon form av program som innefattar hundar och det gör en enorm skillnad.

Hundar skulle kunna bidra till att skapa ett mänskligare och inte lika aggressivt klimat på fängelser här i landet, tror Annika Hon vet vilka positiva effekter träningen av hundar hade för henne och andra medfångar i USA. Annika berättar att hon gärna skulle vara med och starta ett träningsprogram för hundar inom den svenska kriminalvården. En dialog förs om detta just i detta nu och inom ett år hoppas hon att det har blivit verklighet.

-Det handlar bara om att hitta rätt anstalt och rätt program att börja med säger Annika. Det måste vara en anstalt där de intagna har ett längre straff, annars funkar det inte, fortsätter hon. Har man ett kortare straff går för mycket tankar och fokusering till utsidan, men ett sånt här program kräver en hundraprocentig fokusering och det kommer när man sitter som långtidsstraffad och det är där som hundarna kommer att göra mest nytta också, avslutar hon.

Trots alla år i USA har Annika alltid känt sig svensk och det var en känsla av att få komma hem när hon landade på svensk mark. Hon berättar att det givetvis är mycket att ta igen, med allt från mobiltelefoner och internet till att bredda sitt ordförråd. Det Sverige Annika kom hem till är ett land hon tycker mycket om. Under åren som fängslad fick hon vykort på små röda stugor som hon knappast trodde hon skulle finna i dagens Sverige. Men de röda stugorna, de vackra landskapen och skogarna finns kvar. Något som däremot förvånade henne mycket är att socialsystemet har förändrats och privatiserats med vinstsyfte.

-Jag tror att Sverige försöker att vara lilla USA, men det tycker jag att de borde avstå från, säger hon med eftertryck. Det är inget att sträva efter. Den svenska fängelsevården i jämförelse med den som finns i USA är dock som natt och dag, berättar hon. Den svenska är som ett lyxhotell, men, tillägger hon snabbt-oavsett hur bekväm en cell är så är du fortfarande inlåst i den.

I svensk media har det tidvis skrivits mycket om att man målat upp en bild av Annika som ett offer och som oskyldigt dömd. Detta är något hon själv aldrig uttryckt, säger Annika bestämt. I Sverige kan man nämnas som oskyldigt dömd då man inte själv utfört själva handlingen. Men Annika har alltid sagt att hon förtjänade ett straff, även om hon inte höll i pistolen.

Frihet är ett ovärderligt ting och Annika Östberg lever idag till fullo i sin nyvunna frihet. Men vill och kan inte glömma eller radera bort 28 år ur sitt liv, så därför använder hon sig av dessa år för att på bästa sätt göra gott och kunna påverka. Och en sak är säker- Annika kommer att fortsätta göra skillnad.

Text: Mia Berndes 
Dela här Share on Facebook33Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0Share on Tumblr0Email this to someone
, ,